skeppsvrak. Här såg man qvarlefvorna af tu-! sen pund, som strandat emot den farliga klippan Lättrogenhet; der flöto af och an sidentyger, kläden, kamlotter, sammeter, utan att vika! undan för hvarandra, efier hvars cch ens egentliga värde; der simmade så många pipor madera med öppnade sprund, hvilka gåfvo köpmannen ingenting för sina pengar, En mindre pittoresk, men mer sanningsenlig, och derföre mera melankolisk beskrifning öfver samma uppträd2 lemnar oss den sluge cch satiriske Ned Ward, som i sin Roliga Historia om Whittingtons skola, berättar sålunda: Då fångarne ha lust att förströ sig med promenad, så gå de opp och ner i ett stort rum, kalladt Stensalen; och när man här ser dem spatsera tillsammans, så skulle man bli förlägen om svar, i fall någon frågade: hvem af dessa är herreman? hvem är handtverkare? hvem är tiggare? ty alla äro klädda i samma fattiga och smutsiga drägt, så att detär mer ömkligt att betrakta detta elände än att se en afrättning. Det som här är på högsta modet, är att ha armbågarna ute, och det mest opassande är att icke ha en barsliten rock. I ett hörn af stensalen var den så kallade jernkammaren, som innehöll ett ansenligt förråd af alla slags fjättrar och bandklåfvar af olika tyngd och storlek. Fyra dertill utsedde fångar, hvilka benämndes kamraterne, hade vård om detta magasin. Deras skyldighet var att Se efter, hvem som kom in eller gick ut ur stensalen; att öppna och tillsluta de särskilda rummen; att fjättra sådana fångar, som efter befallning borde beläggas med jern; att utdela den proviant som bestods fångarne: och att bland dessa vidmakthålla ett sken af anständighet; för hvilket sistnämnda ändamål det tilläts dem begagna piskor och knölpåkar. När något betydande öfvervåld begicks — och sådant hände dagligen, till och med stundligen, — så