Aftonbladet – 28 september 1847, sida 3

Det är j:g svarade han. Gud vare lof, att ni ändtligen känner igen mig. Min Jack! min egen Jack! utropade hans mor, i det hon. föll honom om halsen, och betäckte honom med kysssr. : Min mar! min älskade mor! sade Jack, och utbrast i tårar. Ni får aldrig mer lemna migil snyftade den arma modern, och tryckte honom ti!l sitt bröst. Aldrig! aldrig!s svarade han. Knappt voro dessa ord uttalade, förrän dörrn med häftighet upprycktes, ech två karlar inträdde i rummet. Det var Jonathan Wild och Qu It Arnold. Hal utropade Jack, och sprang opp. Det var just i rättan tid, sade tjuftagaren. Jack, ni är min fånge. Ni skall ta mitt lif först, svarade Sheppard. Men i det samma han skulle sätta sig iförsvarstillstånd, fattade hans mor honom om lifvet och tryckte honom i sina armar. Det skall ingen göra er något för när, min ångell utropade hon. Denna omfamning blef förderfliz för hennes son. Jonathan och hans medbjelpire begagnade sig af ögonblicket, då hans rörelser voro hindrade, för att rusa på honom, och lyckades sålunda afväpna honom. Tack skall ni ha, fru Sheppard,, ropade tjuftagaren, under det han satte bandklöfvar på Jack, för det ni bjelpt oss arrestera er son. Utan ert biträde, torde det blifvit svårt nog.n Den stackars vansinniga, som förmodligen till någon del insåg, hvilket misstag bon begått, sprang på Jonathan med ursinnigt raseri, och klöste hans ansigte med sina långa naglar, så att bloden rann utför kinderna. Låt bli mig, förbannade vildkatt! vrålade Jonathan. Låt bli mig, säger jag, annars.. Och i detsamma gaf han henne med knytnäfven ett sl:g, som kunnat fill en karl till marken. Den arma gvianan vacklade, gaf en djup suck, och föll sanslös ner på halmen. Djefvull, ropade Jack; det slaget skall kosta ert Lif. Atminstone behölver det inte förnyass, svarade Jonathan, och betraktade med ondskefullt löje sitt olyckliga offer. S2 så, låt oss nu skynda till Newgate.n (Farts.)