Aftonbladet – 28 september 1847, sida 3

sig i det innersta hörnet af cellen. Den der piskan tar ända intill benen. Jag kan inte uthärda det. Skona mig; jag skall vara så stilla — stilla — stilla l Min goda bästa mor! sade Jack och närmade sig till henne. Bart! bort!s ropade hon i den vildaste förtviflan. Och med ett genomträngande uthållande skrik gräfde hon ner sig i halmen, som bon kastade opp öfver huvudet med de hättigaste åtbörder. Jag dödar henne, om jag stannar qvar längre, mumlade hennes son för sig sjelf, i högsta grad förskräckt. Meden han öfverlade, hur han skulle göra, hade en plötslig förändring i hennes förvirrade sinne föregått; hon stack opp hufvudet ur halmen igen, såg sig omkring i rummet, och frågade med sakta rös: Ha de gått? pHvilka? side Jack. Sköterskorna, svarade hon. Plä de handtera er illa? frågade hennes son. Tystl sade hon, och lade de afmagrade fingrarna på sina läppar. Tyst bara! Kom hit, så skall jag säga er något. Jack närmade sig till henne. Sitt här bredvid migx, fortfor hon. Se så, nu skall jag sögr er, hvad de ha gjort. Men vänta vi måste stänga dörren först, annars kunde de komma och lys3 på oss. Sel tillade hon, och ryckte bort trasan, som var lindad omkring hennes hufvud; jag hade så vackert svart bår förut, men de ha klippt bort alltihop. Jag blir tokig sjelf, om jag hör på henne längre, sade Jack, och ville stiga opp. Jag måste gå. Rör er inte ur flicken, om ni inte vill bli fastläst vid väggen,, sade hans mor och höll honom qvar. Säg mig nu, hvarföre de ha satt er hit s Jag har kommit för att råka er, min älskade mor! svarade Jack. Mor!, upprepade hon. Mör! hvarföre kallar ni mig så? För det ait ni är min mor. ;Hvad säger ni? utropade hon, och fästade sina skarpa genomträngande ögon på hans ansigte. Är ni min son? är ni Jack?