Aftonbladet – 28 september 1847, sida 1

blod. Ivarken af Jack Sheppard eller de okända angriparne syntes något spår. Under det tjenarne buro den blodiga kroppen på sina armar in uti buset, tyckte Wood sig på afstånd höra Jonathan Wilds skallande hänlöje. —. ATTONDE KAPITLET. GAMLA BEDLAM. Så snart Thames Darrell och Jack Sheppard hade kommit ut genom fönstret, blefvo de genast anfailne af Wild, Trenchard och deras följeslagare. Jack vände sig då mot Jonathan, och angrep honom med sådant raseri, att han dref honom in i ett svår, der Jack troligen blifvit segrare, om han ej hade halkat med foten och fallit omkull, just då ban gjorde ett förtsifiadt u:fal!. I sådan b lögenbet hade det ofelbart varit ute mod honom, iy genom fall: var han bragt ur sansning och kunde fj resa sig, förrän efter en stund, så framt icke en tredje person hade oförtänkt kommit till bans bje!p. Det var nemligen Blu:skin, som med värjan i hatd kom rusande mellan träden och kastade sig öfver tjuf:agaren. Imedlertid fick Jack tillfälle alt åter resa sig på benen, men när han hade kommit sig före och såg sig oms kring efter sina bjelpare, blef han varse Blueskin liggande, som det tycktes, död på marken, med ett svårt hugg tvärs öfver pannan; och då han lutade sig ned, för att undersöka han3 tillstånd, hörde ban på något afstånd ett sakta stånkande. Han skyndade genast åt den sidan, hvarifrån det kom, och fick se Thames Darrell liggande utsträckt på marken. pÄr ni sårad, Thames? frågade Jack med oro. Icke farligt, tror jag,, svarade Thames; men skynda er nu alt fiy — rädda er sjelf. Hvar äro mördarne?, frågade Jack. Borta, svarade den sårade. De inbillade sig utan tvifvel, att de hade fullbordat sitt värf. Men jag hoppas ännu lefva nog länge, för alt straffa dem. Jag skall bära er in först, innan jag går, eller också skall jag säga till herr Wood, yttrade Jack. Nej, nej! ropade Thames; fly genast, an