Aftonbladet – 27 september 1847, sida 2

sådant ajournerande vunnes för Regeringen under de få återståerde veckorna till riksdagen, kunde ju i stället med fördel användas t. ex, på en reform icom krigsväsendet, till virnande af någon besparing å denna för nationen mest betungande utgiftstitel. Om likväl styresen skulle hafva oåterkalleligen bestämt sig alt nu företaga embetsverkens organisation till någon definitif pröfning, så tillåte vi oss på förband, framställa följande z2nmärkningar till benäget öfvervägande.: Ryktet har nemligen berättat att förslaget skulle gå ut på att i stället för de nuvarande ko!legierna insätta en Pres:dent med tvänne rådgifvande ledamöter, och att desse skulle blifva föredragande och ansvara för expeditionen, men Presidenten ensam erhålla beslutande rätt. Detta är i vår tanka en ganska tvetydig förbättring. Vi inse i sjelfva verket icke det. ringaste, hvad dermed skulle vinnas företrädesvis framför den kollegiala formen inom lika många ledaröter, och det vore rätt artigt alt af någon anran få se ett försök till dessa fördelars utvecklande. Deremot kunna flera olägenheter genast uppräknas. Den första vore ett friare spelrum åt godtycket, då icke blott de båda rådgifvande ledamöterne, utan äfven hela den unde:o:dnade tjenstermannakorpsen ofelbart blefve mera beroezde af en enda person, nemligen chefen, medan likväl en andel i ansvarigheten låg på de icke beslutande ledamöterna. Och då man sett, hvilken auktoritet en chef stundom kin försöka utöfva serdeles i frågan cm befordringar äfven nu, och i sådana verk, der likväl många ledamöter finnas alla med lika beslutsnde rätt, t. ex. i Hofrätterna, hvad skulle ej då föshållandet bliva, om cheferne öfverallt biifva de ensamt afgörande, utan att enssme hafva ansvarigheten för 2lltsammans. I ett land, der embetsoch tjenstemönnen utgöra en så st r del af den bildade medelklassen, skulle den servilism, som må.te skapas häraf, blifva en icke ringa olägenhet, och det synes ligga i hela den civila korpsens intresse alt protestera deremot så vidt de kunna: Den andra olägenbeten är att tillfällen ovilkorligen måste kunna förekomma då de två ledamöterne äro af skiljaktig mening med ordföranden, och att deras mening äfven kon vera riktigare än hans. Likväl skulle då ej den klokaste tankan kunna göra sig gällande. Denna oegentlighet kan i synn: rhet komma att äga rum, i fall den tredj2 olägenbeten derjemte intröffar, nemligen att den nya organisationen blefve elt vehikel för favoritsysteme, så att en gynnad person, som hade föga eller ingen föregående könnedom om de till embesverket hörande praktiska göromål, likväl sattes till chef, för att få åtnjuta sötman af den största lönen och cen största myndigheten, medan de båda öfrige deremot egentligen kommo att draga lasset. Denna omständighet anse vi vara den äfventyrhgaste af alla, emedan det aldrig saknas personer som söka begagna personliga iuflytelser ech tillträde till tbronens omgifning för att få sätta sig främst vid de Egyptiska költgrytorna, utan att kunna eller vilja göra ett motsvarande gagn derför, och som 2nse sig sjelfve vara af en sorts bättre ull, samt skapade till chefsplatser i följd af någon högre ingifvelse, utan att likväl behöfva äga kunskaper, förutan hvilka de skulle stå redlösa, om icke; andra i stället förrättade det egentliga af tjensten. Sådant sätter ingen i fråga i afseende på militärbefattningar; der anser en chef sig förpligted att hafva reda på de minsta detaljer, som tillhöra äfven sjelfva soldatens åligganden; men i den civila styrelsen, som likväl, å!minstone i fredstid, är långt vigtigare, tycka vissa utvelde, att det är en leksak attitaga sig hvad som helst. Vi vilje härmed, såsom läsaren Jätt torde inse, med det förestående på intet sätt hafva tagit den nuvarande kollegiala organisationen i försvar, som i flere fall kan vara oeterrättelig, utan endast varna att msn måtte bålla ögonen öppna och icke, likt den simmande hunden i fabeln, slä; pa köttstycket för skuggan. Anser man derföre i allt fall enheten i beslutar derätt vara al så öfversägsnde vigt, att andra konsiderationer böra vika derför, så sätt hellre, om så skall vara, en person ensam i spetsen för hvarje branch, utan nåsra sådana arbetstamrater, som skola göra gagnet meden hon har namnet, d. v. s. endast med tillräckliga biträden för sjelfva expeditionen, och lit honom på eget ansvar besörja alltsammans. Då kan å!m nstone ingen komma i fråga till en chefsplats, som ej på förhand gjort sig förtrogen med göromålens natur och beskeffenhet, och en äggelse till kunskapers förvärfvande är i och med detsamma lemnad åt den ungdom, som inträder på den civila embetsmannabanan. — Tidningen Svenska Minerva för i lördags var alldeles icke ledsam. Den redlige, har iyckligtvis företagit representationsfrågan på allvar, och finner nu oåterkalleligen nödvändigt