Aftonbladet – 27 september 1847, sida 2

Ehuru förtretad Winifred var, kunde hon ej afhålla sig från att småle åt löjligheten af denna framställning — Detta löje tog beanscs entrögne friare för en uppmuntran, och skred till ännu värre Ytterligheter. Han fattade hennes hand och höljde den med kyssar. Tillbedjansvärda varelsel utropade han med den ömmaste ton och den passionfullaste blick han förmådde antaga. Tillbedjansvärda varelsel jag bar länge älskat och ölskar er ända till raseri. Er djupt saknade mor, hvars förlust jag evigt skall beklaga, upptäckte snart den passion, hvaraf jag förtärdes, och värdigades uppmuntra den. Gifve Gud, att hon ännu lefde och kunde unders!ödja mitt frieril, Min herre, ert uppförande är oförsvarligt,, sade Winifred, under det hon fåfängt bemödade sig att draga sin band tillbaka. Jag kan inte tåla det. Jag ber er allvarsamt — släpp mig! Aldrigp, svarade Kneebone, med stigande passion; ,aldrig, förrän jag får af edra egna läppar mottaga det svar, som skall göra mig till den sällaste eller den olycksaligaste menniska på jorden. Hör mig, tillbedjansvärda flicka! Ni känner icke böjden af min kärlek, Ingen egennyltig beräkning inverkar på mina könslor. Den mest brinnande kärlek cch beundran för er makalö. a skönhet är hvad som ensamt beherrskar mig. Må er far, om han vill, lemna hela sin förmöger het åt sin fosterson. Det bekymrar mig icke det minsta. Om jag blott får äga er, så har jag en dyrbarare skatt än någon kung kan skryta med.n Upphör då en gång med ert dåraktiga talv, ssde Winifred, voch lemna mig genast, om ni inte vill att jag skall ropa på bjelp. I detsamma öppnades dörrn och Th:mes inträdde i rummet. Men som klädeshandlaren vände ryggen åt den sidan, märkte han ej att någon kor, utan fortfor lika ifrigt med sina kärleksförklaringar. . Ja, ropa så mycket ni vill, älskade Wini(red,, återtog han; jag rör mig inte af ställe, förrän jag fått ert svar. Ni hor ju sjelf sagt,