Aftonbladet – 27 september 1847, sida 1

varandes förvåning. Sir Rowland! jag helsar er som er systerson! Tillbaka, skurk!, utbrast riddaren med högdragen min. Jag erkänner er icke. Hela bistorien om denna slägtskap är en dikt: Det skall tiden utvisa, svarade Jack med samma högdragenhet. Men, huru helst bevisningen må utfaila, förklarar jag, att jag icke erkänner er.n Bra sagdt, Jack! inföll Jonathan, som under tiden hade betraktat honom med en förvåning, nästan gränsande till beundran. Ni är en rask och dugtig karl, det måste jag tillstå. Om jag inte vore Jonathan Wild, så skulle jag vilja vara Jack Sheppard. Det gör mig nästan ondt, att jag måste låta hänga er. Men det kan inte bjelpas. Jag har svurit att göra det, och jag är slaf af mina ord. Om jag släppte er, skulle i säga, att jag vore rädd för er. Dessutom bar ni fått veta hemligheter, som inte böra yppas. Nab och Quilt! håll vakt vid dörren. Ni är min fånge, Jack ! I Och ni tror verkligen, alt ni skall kunna qvarhålla mig emot min vilja? sade Jack skrattande. Åtminstone skall jag försöka,, varade Jonathan med gäckande ton. Ni måste verkligen vara både raskare och slugare, än till och med ag anser er för, om ni går fri härifrån. Hållå, Blueskin! ropade Jack. Här är jag, kapten! hördes en röst utifrån. Och i detsamma slogs dörren våldsamt upp och vegge janitscharerna kastades i golfvet af den nandfaste röfvarens jernarm. l Ni ser, herr Wild, att ert skryt var något ör tidigt,, sade Sheppard. Adjö, min värda morbror! Lyckligtvis bar jag beviset på min värkomst i fickan. Fan besittal dundrade Jonathan. Stäng orten dernere! släpp hundarna lösa! Nå, djefrulen annamma! de hör mig inte! Jag får lof tt ringa i larmklockan!, Och ban lyfte armen ör att verkställa sin föresats, då en kula från Jacks pistol genomborrade och sönderslet hans lögra hand. Jaså, min gossel skrek han, utan . tt synas det minsta bekymra sig om smärtan