Aftonbladet – 27 september 1847, sida 1

ung älskvärd flicka, klädd i djup sorgdrägt och med den djupa sorgens stämpel på sina intaIgande anletsdrag. Den hon talade med var en Jåog vacker karl, af ståtlig vext, äfvenledes klädd i full sorgdrägt, men med de finaste brabautska spetsar i bröstet och vid händerna, !samt sorgvärja vid sidan. Dessa begge personer voro herr Kneebone och Winifred. Begra ningen hade, som redan nämndt är, skett just den dagen. Bland andra, som bivistat den sorgliga ceremonien, var Kneebone. Emedan han ansåg sig böra, såsom intim vän af-den aflidna, visa hennes minne den sista byllningsgärden, hade han vid detta tillfälle anlagt den djupaste sorgdrägt. Efter begrafningen hade herr Wood, öfverväld gad af smärta, dragit sig undan i sitt eget rum, och anmodat Thames att följa sig dit. Till sin stora ledsnad hade således Winifred blifvit Iemnad allena med klädesbandlaren, som, enligt sin antagna grundsats, att aldrig någonting vinnes genom blyghet, beslöt att begagna sig af tillfället. I -jelfva verket var det endast fruktan för fru Wood, som hade afhållit honom ifrån att långt för etta komma fram med sitt frieri. Sedan hon nu var borta, trodde han sf utan fara kunna göra ett försök. Hvad heldst följden deraf måtte blifva, kunde hans ställning aldrig bli sämre. Vi ha lidit en grym förlust, min bästa Winifred,, begynte han; ty jag hoppas ni tillåter mig, som en gammal vän, tilltala er med denna familjära benämning — vi ha lidit en gruflig förlust genom det öde, som träffat er beklagansvärda mor, hvars minne jag ewigt skall vörda.n Winifreds ögon fylldes med tårar. Detta var icke precist hvad klädeshandlaren önskade. Han beslöt således försöka en annan väg. Huru sällsamt är det icke, anmärkte han, ander det han flitigt anlitade snusdosan, natt Thames Darrell, som vi alla ansågo för död, — Kneebone önskade uppriktigt i sitt bjerta, att han verkligen hade varit det — huru sällsamt, att han ändå till slut befinnes lefvandel Det var besynnerligt, att jag inte alls kände