(Insändt.) I stor våda befinner sig den, som ifrån Stadsgården vandrar framåt till Stora skeppsvarfvet. Ej nog att man riskerar ett benbrott, men, ty värr, man riskerar hela kroppens söndersargande vid att opåtänkt nedsänkas emellan .jern och spik, i gyttja och vatten. Sådant är här förhållandet för den icke på förhand eller genom erfarenhet varnade, midt på ljusa dagen; — man tänke sig då huru det skall förhålla sig i mörkret! Öfyer hufvud är den träbro, man här har att passera, ganska bristfällig, men i synnerhet utanför qvarteren Stenbodarne större och mindre: der finnes på flera ställen alldeles förruttnade plankor, som lätteligen genomtrampas af mindre tunga fotsteg; men icke nog härmed: äfven underslagsbjelkarne äro dels lika ruttna, dels helt och hållet försvunna. Förvånande och beklagligt är det onekligen att i en tid, då man med ifver arbetar på försköningar och förbättringar af torg och gator, jemte mycket annat inom Stockholm, vederbörande autoriteter icke synas egna uppmärksamhet åt afhjelpande af sådana farliga och oförsvarliga bristfälligheter. Bevisligt är, att åtminstone en person genomtrampat en af de förruttnade plankorne, och insändaren med flera önska, att någon af herrar vederbörande måtte skyndsamligen på stället öfvertyga sig om behörigheten af denna i intet fall öfverdrifna anmärkning, då man bör kunna hoppas att nödig reparation genast vidtages.