NYve MERIDA BVITFUVLVII 2208 UUVUIL UUHUULUIL UlLb UllDLG lifvet. Utslaget är underställdt Kongl. Maj:t. BLANDADE ÄMNEN: SKÅDESPELET CARL IX. Detta skådespel har nu varit uppfördt åtskilliga gånger på den Kungliga teatern och gifvit rätt goda bus. Oaktadt de anmärkningar, som kunna göras vid ett och annat parti, har publiken dock skänkt sitt bifall åt de dramatiska effekter, på hvilka stycket är ganska rikt, samt åt den poesi, som genomgår diktionen deri. En af de vackraste scenerna cch som varit mest omtyckta är följande, som vittnar om en ganska lycklig inspiration, och synes oss förtjent att meddelas i utdrag: IL. TRETTONDE SCENEN. Fängelsehvalfvet i Tre kronor. På ena sidan sitter Otto Ren. På hufvudet har han en krona af gråpapper. I den ena handen har han såsom spira Jen käpp; i den andra en rofva till äpple. Nedanför honom sitter Johan Hyl, sysselsatt med tärningsspel. Midt emot dem på andra sidan har Erik Bjelke tagit plats. FJORTONDE SCENEN. De förra. Hertigen. Hertigen. Hon är ej kommen än. Jag här vill dröja. (Sätter sig på en stenbänk i fonden.) Otto Ren. Wi etc. etc. etc. etc. etc. göre veterligt, att nådens sol nedgått och högvederbörligen slocknat för Johan Hyl, enär vi härmed förklara, såsom vi ock förklara låte,: honom för vår verkliga riksupprorsstiftare. Johan Hyl. Nu är det slut med mig, stackare. Otto Ren. Tack, tack mina vänner, som slogol. hufvudet af honom, tack, tack! Hi, hi, hi, hi! hi! Hertigen. Jag ser att mannen verkligt galen är. (Fängelsets) storaål ingångsdörr öppnas. Anna inträder.) FEMTONDE SCENEN. De förre. Anna. Anna. Så nära på en gång och fjerran Från lifvets lycka jag mig känner. Jag är så rik — och dock så fattig. Min rikedom är ögonblicket, Min fattigdom är hela lifvet. Bland tusende jag honom kände. Der sitter han. Se upp, min Erik! Erik (ser på henne uppmärksamt). Se mina ögon rätt? — O, dåras icke Mitt skakade förstånd utaf en villa? Anna. Jag kommer hit som din Valkyria, Som dödsbebåderska. — Mig nalkas ej, Förr än din dödsdom långt från mig jag kastat. Erik. När döden kommer uti din gestalt, r den välkommen, är den efterlängtad. Anna. Låt mig få silta ned hos dig en stund. Erik, Och kärlek hviska som i fager lund. Anna. Vår kärlek är en tår i blomma röd, I varma bröst en saga om din död. Erik. Uppå sin egen graf hvar blomma knoppas. Anna. På lifvet ej, på döden få vi hoppas. Erik. Hur ljuft att armar kring din medja slå, Och i ditt blåa öga in få skåda. Anna. En gång i himlen på en stjerna så Bredvid hvarann vi skola drömma båda. Erik. Der skall ej någon blick oss skilja mer, Ej mellan oss en mulen åska bullra. Anna. Der uppe evig, evig kärlek ler, Och englavingar har hvar tankes skuldra. Erik. Blott den som vore der på stjerne-ö, Och allt förbi, förbi! När skall jag dö? Anna. När skall du dö? Finns då ej räddning mer? Erik. Hvad himlen har beslutat, så ock sker. Johan Hyl (till Otto Ren). Ers Majestät, jag har en nåd att bedja om. Otto Ren. Lefver du än? — Jo jo! Oss narra de — Jaså, en nåd? — Vet du hvad en nåd är? Det är en nyck eller en knyck på min kungliga näsa. När jag vill vara menniska, gör jag rätt. När jag vill vara en Gud, ger jag nåd; och då jag vill vara både Gud och menniska, d. v. s. Kung — gör jag rätt och ger nåd, allt som det faller sig. Johan Hy. Hungern suger mig, Ers Majestät. Jag skulle be om den nåden att få äta upp ert riksäpple — den der rofvan! Ollo Ren. Jag är ett träd, begriper du, ett träd på höjden af ärans besvärsbacke. I dessa mina armar äger jag två grenar, och en frukt på hvardera grenen: den ena af dem är spiran, den andra är äpplet. Om du vill äta upp äpplet — skall jag köra ner det med spiran. Anna. Med väpnad hand, i mordisk afsigt, trädde Du in i furstens rum, att döda honom. Hertigen (för sig sjelf). Hvad svarar han? Erik. Tro ej en sådan digt. I bättre afsigt drog jag ut min klinga. Anna. I bättre afsigt, ack, jag trodde det! Men hvarför då ej öppet dig försvara, För fursten lägga dina skäl i dagen? Erik. En helig ed mig binder. Anna. Kan väl en ed dig binda, Vid döden, vid schavotten? Erik. Det kan en ed. Anna. Kan väl en ed dig binda Vid låg förrädisk handling ? Erik. Det kan en ed. Anna. Kan väl en ed dig binda Att offra upp din kärlek? Erik. Det kan en ed. Anna. Kan väl en ed dig binda Till evig, evig tystnad, Om med ett ord allenast Du kunde bojan bryta? Erik. Det kan en ed. Anna. Kan du mig ock förskjuta, Om på mitt knä jag faller; Om jag med tårar tigger Din kärlek till att tala? Erik. Jag måste det. Hertigen (afsides). En ärlig pojke dock. Med tiden skulle Han kunna bli en duglig riddersman. Anna. Du aldrig, Erik, aldrig älskat då! — Om du mig älskat, skulle du dig rädda.