Aftonbladet – 25 september 1847, sida 2

blott kabinetternas observerande och afundsjuka statskonst, ty denna statskonst har alltid funnits, de äro ännu mer, att folkets allmänna uppmärksamhet på sina regeringars företag, deras insigter, deras upplysning, den aktning de härigenom velat förskaffa sig, den temmeligen jemnlika bildningsgrad;: hvarpå de befinna sig, de vänskapliga beröringar, hvari de ställt sig till hvarandra, det härigenom utplånade nationalhatet och national-afunden, den minskade nationalitets-stoltheten, som mera iklädt sig formen af humanitet, af känsla för menniskovärde och broderlighet, att allt detta lagt på regeringarnas passioner ett helsosamt band, som de ej våga bryta; att folkens opinion blifvit en makt, som, om äfven icke alltid offentligen erkänd, likväl äfven af de mest absoluta regeringar ej kan förnekas, och att denna makt är den som de af alla mest frukta, som de antingen skulle nödgas direkt rådfråga för medlen att börja ett krig, eller hvars uppträdande i handling de skulle föranleda genom ett krig, börjadt antingen med eller utan dess samtycke. Tilläggom det insteg tidehvarfvets humanitet, den allmänna bildningen och rättskänslan vunnit äfven inom kabinetterna, hvarje ärendes offentliga diskuterande i engelska och fransyska parlamenterna och Europas deltagande deri genom tryckpressep, samt ändteligen den financiella förlägenbet, hvari de flesta stater bragt sig, och som gör ett krig omöjligt först och främst utan representationernas medgifvande och sedan utan penningemännens, hvilket åter sammanhänger på det aldranärmaste med opinionen. Om dessa åsigter befinnas riktiga — och de äro det åtminstone ganska säkert till största delen — så är det ett ofelbart corollarium, att inom den hyfsade verlden intet krig mer kan föras i och för eröfringar; de kunna på sin höjd föras för principer. Men om dessa är den hyfsade verlden så temligen allmänt ense, att hon derom icke kan sinsemellan råka i någon strid. En sådan kan endast uppkomma, i fall antingen dessa principer hotades eller öppet våldfördes, eller om den väpnade makten behöfdes för att göra dem gällande på något ställe, der de förnärmats, men der det vore möjligt at! skaffa dem aktning. I hvilketdera fallet som helst, skulle det vara den europeiska opinionen, icke någon kabinettspolitik, som ej blott tillät, utan föreskref ett sådant krig, och dess utgång vore då så litet tvifvelaktig, att vapnen knappt nog behöfde användas. Talom fritt och oförstäldt så som det egnar frie män, vid ett högst vigtigt ärendes diskuterande. Så snart fråga väckts om ett krig, ej blott hos oss, utan i hela det öfriga Europa, föres blicken ovilkorligt till Ryssland, hvars kabinett är på en gång eröfringslystnadens och den antinationella statskonstens medelpunkt. Skulle man verkligen tro, att detta kabinett afstått från sina önskningar, både att utvidga sitt område och att qväfva ett frihetssinne, som utgör dess systems värsta fiende och svåraste hinder? Ingen lär tro det. Men om så icke är, hvad har-hindrat det från att sätta någon af sina planer i verket, att skicka sina armeer mot de länder, det velat eröfra, eller mot den frihet, hvars yttringar det velat qväfva? Vi svara: det har icke vågat det; det har afhållits derifrån af sjelfbevarandets instinkt, derföre att det inser, att ett sådant försök skulle vara signalen, ej blott till dess systems fall, utan äfven kanhända till hela dess monarkis upplösning, ty det känner, att det då skulle komma i strid mot tidehvarfvets opinion och att denna jätte med ett enda tag af sin väldiga hand skulle krossa det. Om det sålunda icke gjort något försök att sträcka sina eröfringar på andra sidan Östersjön, hvad är väl anledningen? Minne Sveriges arme och försvarsplan, denna plan, som med skäl kan sägas icke existera? Månne ens fruktan för den europeiska politiken, som tillät det rycka öfver Balkan och tvinga Porten till freden i Ackierman? Nej, det är fruktan för den europeiska opinionen, som skulle resa sig, som skulle tvinga styrelserna att å folkens vägnar säga ett så väldigt nej, att det allena skulle förlama den s. k. kolossens operationer. Hafva vi ingenting att befara från Ryssland, och det hafva I vi sannerligen icke — äfven om man ej lägger I monarkernas inbördes aktning och vänskap i I vågskålen — hvilken skulle vi då hafva att befara? Månne Danmark, den skandinaviske Ibrodren, med hvilken brödrabandet hvarje dag fastare sammanknytes? Eller England, hvars I fria folk skulle tillåta sin styrelse att eröfra en lannan fri europeisk stat, i fall en så vansinnig Itanka kunde uppstå hos dess minister? I Vi hafva således i sjelfva verket ingen yttre fiende att befara, och genom vårt läge mindre jatt frukta af en sådan, om vi hade någon, än lalla öfriga Europas stater af andra ordningen. ITilläggom att vår sambroder Norge ställt sig Ipå en fullkomlig fredsfot, att det, genom infölIrande af ett beskattningssystem, grundadt på den utrikes handeln, och på den allena gjort kriget för sig nära nog till en omöjlighet. IHvarföre skall då Sverge ännu längre stå på . krigsfot? ) ) Den optimistiska föreställning, förf. här ytltrar, skall, frukta vi, mötas af många invändningar. Men deremot tro vi, att en reform iden stående armeen ganska väl kunde stå tillsammans med ett väl organiseradt försvar, hvilket också förf. sjelf längre fram sökt visa Red. anm. (EF oe oe