får jag be er vara så ertig och låna mig er rock. Jag lemnade min på Spanska ry:tarne i nya fängelset, och är således tvuzrgen att begagna er. Bevars, kapten, det kan aldrig vara-ert allvar! Inte vill ni röfva herr Wilds första janitschar! Jag vill röfva herr Wild sjelf, om jag träffar honomp, svarade Jack. Se så, fort af med rocken; annars skjuter jag er för pannan, ait börja med, och klär af er sedan., Må ske då, kapten; hellre än att ni skall begå ett så stort brott, så ger jag er rocken frivilligtn, sade Quilt; se bär är den. Vill n: mig någonting mer? Jag vill ba er väst. För tusan! kapten, jag kommer ait frysa ibjel. Jag trodde ni skulle nöja er med min batt och min peruk. Jag vill ha dem också,, svarade Sheppard; näfvensom era stöflor. Mina stöflor? Nå, djefvulen annamma! Men de passa inte åt er; de äro för stora. För öfrigt begriper ni väl, att jag inie kan rida utan stöflar. : Var inte ledsen! sade Jack; ni skall inte behöfva rida; ni får gå. Se sål, fortfor han, då hans befallningar blifvit, ehuru icke utan motvilja, åtlydda; bjelp mig nu också på med stöflarna.n Quilt föll ner på sina kvin, liksom för att hjelpa honom pådraga stöflarna. Men i detsamina passade han på tillfälle och fattade hastigt tag i Sheppards ben, för att slå omkull honom. Jack var likväl för uppmärksam och för vig, för att detta försök skulle kunnat lyckas. Han sparkade till janitscharen med foten, så att ett halft dussin tändar flögo ur munnen på honom och gaf honom tillika med pistolkolfven ett slag i hufvudet, som sträckte honofh sanslös och blodig till marken. Sådan herre, sådan tjenarels yitrade Jack för sig sjelf, i det han vältrade den känslolösa kroppen åt sidan af landsvägen. Hvad kunde man vänta af Jonathan Wilds tjenare annat än folskhet?p