cel!, sjelfdöd för verlden och utan att verlden om honom tager någon notice, och som visst icke gör någon något för när. BROTT OCH FATTIGDOM ). Vår tid, som bland sina minga föregifvanden ifven pistår sig vara ganska religiös, tyckes likväl, under siit myckna ordande härom i tal och skrift, bafva förgätit religicsitetens första vilkor: aktgifvande på den stora verldsplanen och dess uppenbarelse i menniskonaturen, och de, som åtagit sig att slyra stater, som dervid föra Guds namn på tungan, hafva ej sällan, lika mycket som andra, förgätit detta aktgifvande. Hade sådant ej skett, hade man ej förbisett Skafparens vink i hvarje företeelse, stor eller liten, så skulle man funnit, icke blott det Hans afsigt varit hvarje skapad varelses sällhet, och framför allt det största mästerstyckets af alla dem vi ännu känna: menniskans; men äfven att Han gifvit dem alla medel dertill, hvilka det blott beror af dem sjelfva att rätt använda. Härtill bafva de fått ej endast lemmarnas, utan äfven förståndets krafter, och materiens alla hjelpmedel. Men man skulle vidare ha funnit, att Hans vägar äro allmänneliga, att det stora helas välgång och framgång äro Hans syften, och att der individens möjligen kucna ligga hindrande i denna väg, de väl måste vika, men att Han dock äfven för denna individ beredt möjligheter, dels i egen förmåga, dels i hvad vi kalla tillfälligheter att bålla sig uppe, att icke gå under i händelsernas ström. Hvad Han låter ske, det sker således alltid i rättan tid, långsamt föratt det var tillräckligen förberedt och beståndande just till följd af dessa båda orsaker. Af denna lilla åskådning af den stora verldssom ämnet erfordrar. Jag vill således endast nås ju mer man låter individen följa naturens vink, fritt utveckla sira krafter och verka tiil sitt väl; att om det får, han vanligen lyckas, allvarligen vill, han sällan helt och hållet misslyckas — hvaraf det fenomen förklaras, att somliga menniskor, i trots af de mest ogynnsamma förhållanden, förmå hålla sig uppe, att hushåll under de brydsammaste omständigheter likväl finna utvägar till de många barnens nödtorftiga bergning, ja, att, allmänna kalamiteter undantagna, de exempel torde vara ytterst sällsynta, då hvarken enskilda personer eller hela hushåll, som lifvats af arbetsamhetens och sparsamhetens anda, der redlighet och endrägt funnits, icke lyckats att någorlunda berga sig, att åtminstone undvika att gå under ). Denna slags seger öfver olyckan, öfver behofvet och nöden, får ej förblandas med hvad man vanligen benämner lycka, hvilken utdelas efter en helt annan plan, alltid lika vis och välgörande, men som, för att fattas, behöfver länge och noga skärskådas. Vidare skulle staternas styresmän, och de som i elt eller annat hänseende utöfva något inflytande på deras öden, hafva funnit, att man, vid samhällens bildande, der detta icke långsamt sker utan af menniskor göres, alltid handlar bäst om man låter de särskilda krafterna, viljo:na och intressena obehindradt utveckla sig; I men att när sådant försummats, när våldet, oåunInigheten eller öfverklokheten ingripit i naturens Igång, när otillbörliga band lagts på menniskoförmågan och menniskoandan, när förhållanden luppkommit som förnärma den naturliga rätten, när företräden inrymts åt den ena personen leller klassen på den andras bekostnad, när den lena blifvit förmycket gynnad och den andra Iblifvit förmycket tillbakasatt, när jemvigten såI llunda rubbats och behöfver återställas, antingen Iderföre, att detta behof blifvit högljudt, eiler .Ihelt enkelt derföre, alt rättvisan så fordrar, så -Imåste man, liksom naturen, gå tillväga på en Igång med varsamhet och kraft. Lika otlokt Iloch orätt som det är, att vid ett börjande s:mhälles bildning förnärma den naturliga rättviIsan, lika oklokt och orätt är det att, sedan detta .samhälle en gång satt sig i bestämda former, , sedan dessa hirdnat och antagit konsistens, oför.Isigtigt och i otid vilja bryta dem, ännu mer att r vilja bryta en eller annan af dem, under det ilman ej kan eller ej vågar vidröra de dermed lsammanhängande; att, likasom menniskan ursprungligen endast eger naturliga rättigheter, så eger hon, i det sociala tillståndet, endast samhälls-rättigheter; att, 220 dessa stå i strid mot naturens, de böra återställas i enlighet med hennes lagar, men så, att återställandet kan äga bestånd, d. v. s. efter mogen förberedelse, ej ) onödigtvis långsamt, men jemt, helt, mildt och med behörigt afseende på den scciala rättvisan, som nu, genom åldrarnas längd och ärfda förhållanden, antagit egenskap af naturlig rättvisa. För att förklara hvad jag bär velat säga, torde det vara nog att erinra om de båda fransyska revolutionernas olika karakter, huru den första ville på en gång med storm eröfra målet och derigenom så långt aflägsnade sig derifrån, och ) Se Aftonbladet a 948 och 249. . ) Detta torde väl kunna sägas, men tål likväl i vår tanka betydande undantag. Enhvar känner nog talrika exempel på personer, som utan all egen förskyllan råkat i nöd, och hafva svårt att draga sig derutur, såsom t. ex. enkor med flera små barn, som hafva intet att lefva af, och mångs andra. ed:s anm. erinra, alt samhällens ändamål är hvarje individs välbefinnande, att detta ändamål bäst uppoch att äfven der man hindrar honom, men han — —-—.— 2 —beredt, med oemotståndlig kraft utfördt, derföre planen vill jag ej göra flera tillämpningår än!