Woods egendomp, sade ryttaren, då jag finner honom sjelf utanför sin por: Ni bedrager er icke, min herre, svarade den fordae snickaren; jag är Owen Wood till er tjenst.n i Ni känner visst icke igen mig, yttrade främlingen. I Jag kan ej påminna mig ått hafva sett er), svarade Wood. Er röst förekommer mig bekant, och — men jag har blifvit litet döf — och mina ögon vilja vj längre tjena mig så bra, ) som förr, isynnerhet vid denna skymning.n Lika god, återtog främlingen och hoppade af hästen. Jag är öfvertygad, att ni snart skall komma ihåg mig. Jag medför underrättelser från en gammal vän. I Då är ni bjertligt välkommen, min herre, hvem ni än må vara. Var god och stig in. Hör hit, James, ta herrns häst här och led honom till stallet, och se efter att han blir väl skött och fodrad, Var nu god, min herre, ech följ mig. Wood förde derefier sin gäst uppföre en temligen brant och, enligt vår tids begrepp, obeqväm trappa, samt lät honom inträda i en vacker salong, hvars fönster voro höljda med blom-: krukor och åtskilliga krypväxter, som förmörkade rummet. Det var intet ljus tändt; men det oaktadt bemärkte den unge mannen fru Woods yppiga — nu mer än någonsin yppiga — och grannt utstyrda figur, äfvensom et ungt, skönt fruntimmer, som han genast igenkände för snickarens dotier. Winifred Wond var nu på sitt tjugonde ir. Hennes auvsig sr öppu några svaga märken af den sjukdom, som vi omnämnde då vi beskrefvo benne som barn, — men det var det enda afbräck i bennes skönhet. Utirycket af hennes drag var så älskvärdt, att det skulle hafva uppvägt en hy, som varit IHsen gånger slätare än hennes. Hennes växt var fallkom