— Ifrån S:t Petersburg ingå berättelser om kolerans allt vidare framträngande i Ryssland. Sedan i början af Augusti sjukdomen kommit till Astrachan, Krasnoj-Jaw, Rostow m. fl. orter, samt der bortryckt omkring !7 ända tili bälften sf dem som insjuknat, kom den ifrån Rostow till Taganrog med ett ångfartyg. Alla passagerarne voro friska vid ankomsten, men följande dagen insjuknade en af dem, och så spridde farsoten sig i staden. Med ett annat fartyg fördes smittan uppför Wolga till Saratow och till Charkow m. fl. mindre orter; kom der äfven med resande. Imedlertid tyckes den afiagit mycket i styrka, ty blott en eller annan person hade der angripits och få dödt. Också vidtog man redan d. 48 Augusti den styrelseåtgärden, att till afböjande af de hinder och svårigheter, som möta vid bevakningen af fartygen å floderna samt transporier till lands, lemna alla transporter obehindrade, så snart de till lokalautoriteterna aflemnat de sjuka, för att tillbörligen vårdas. För öfrigt hafva vi utur fioska tidningar hemtat följande underrättelser, som icke torde vara utan intresse: Å olika orter har man följt olika kurmetoder eller användt olika medel, än med afseende å sjukdomens olikartade yttringar, än åter i följd af läkarnes afvikande meningar. Med framgång har man stundom användt is både invärtes och äfven till frotteringar; stundom har kallt vatten, enligt Priessnitz method, blifvit begagnadt, merendelsi förening med frotteringar medelst torrt ylletyg. Hos det lägre folket har det så kallade Woroneshska elixiret, sammansatt af brännvin, salmiak, salpeter, peppar, skedvatten, vinättika, hvit naphta, matolja och pepparmynta, tillvunnit sig förtroende och verkat förmånligt. — I Astrakhan var man först tvekande, huruvida man hade att göra med den epidemiska eller sporadiska choleran, hvilken sednare nästan årligen derstädes förekommer. Snart röjde sig dock närvaron af den epidemiska choleran, genom dess svåra kännetecken. Den angrep i början förnämligast soldater, inträngde till och med i hospitalerna, der den blandade sig med andra sjukdomar, och höll sig helst till de lägre och fuktigare trakterna. De flesta sjukdomsfall inträffade inom de lägre folkklasserna, utan åtskilnad af ålder eller kön. Likväl observerades, att förhållandet mellan qvinnor och män var ungefär såsom 4 till 5; att flere fullväxta än barn och öfverhufvud taget flere Ryssar än Mohammedaner eller Kalmucker insjuknade. Den sisnämnda omständigheten kan förklaras deraf, att Mohammedanerne vanligtvis äro mera snygga och måttliga hvad mat och dricka beträffar, hvarjemte de nyttja varmare kläder både sommar och vinter. Kalmuckerne angripas icke så lätt af epidemier, emedan de äro vana att vistas i fria luften, hvilken är synnerligen ren och stärkande å stepperna. — Läkarne i Astrakhan hafva ännu icke hunnit meddela sina ob servationer öfver sjukdomens gång, eller angående de särskilda kurmethoder, som blifvit försökta, men vic början af Augusti var epidemien i synbart aftagande Det berättas imedlertid, att en i staden bosatt Ar menian, vid namn Erivantsoff, med mycken fram gång, till och med under läkares tillsyn, behandla cholera-patienter. Han använder, för olika åkom mor, olika medel, hvaraf de förnämsta äro: björk tjära, brännvin, senap, mynta och peppar; han gif ver grogg när törsten är mycket plågsam. Nämnd Erivantsoff har väl uppgifvit, att han fått lära si. denna kurmethod af en Ostindier, som någon tic bott i Astrakhan och hos hvilken han varit i tjenst men de båda hufvud-droguerna, brännvin och tjära tyckas dock förråda ett ryskt ursprung. NR AE — Af norske tidningar finner man, att ge neral-konsuln Ewerlöf till norska inrikes-depar tementet inberättat, alt skonerten Couriren från Sundsval!, på resan till Hull, kantiat närheten af B riholm, och att norske kaptenei N. G. Nielsen, som förer skeppet Hösten frå Grimstad, oaktadt stormen och faran för ege skepp, räddat besättningen, som befunnit sig p famusate köl Öfost dan all den bielp. son