len folktribuns, en oppositionstalares, en popuj TAtt fullfölja hans beträdda väg torde då ej syww we ee FO MM , lälskar och behöfver freden, tvungit sina granIskapa föranlåter henom att midt under freden lunderhålla en talrikare armå, än den största wuru den andra väl genom en alltför vida sträck! moderation icke upphann det så som hon kunnat, men likväl närmade sig detsamma mer än iennes äldre syster. Dessa båda hvälfningars nistoria är imedlertid så märkvärdig, att hor med skäl kan kallas ett sammandrag af verldshistorien och att ett uppmärksamt studium dera! nnehåller svaret på många al tidens frågor, äfven den närvarande. Då mån Vidare följer naturens anvisningar, inner man, att hon för ingen del gjort den viga freden till ett cxistensens vilkor. Tvärtom har hon — och jag använder bär, för att beteckna Skaparen, namnet på Hans för oss synliga uppenbarelse — giort striden till ett lika nödvändigt vilkor derför. Ej blott elementerna strida, och denna strid återställer den rubbade jemvigten, utan äfven djuren strida det ena slägtet mot det andra och slägterna sjelfva inbördes. Men hon återställer freden och tyckes der vid säga till menniskan: använd väl denna lugnets tid att stärka dina krafter genom hvila och måttlig öfning, att förbättra ditt tillstård, attl: njuta och fröjda dig af mina skänker. De skola då räcka till för stridens och behofvets dagar. Hon har gifvit mennskan själens krafter lika mycket som kroppens mu:kler att dermed bidraga till sitt uppehälle och sin förkofran. Derföre kan menniskotanken verka med oaflåtlig ansträngning, snillet och förståndet göra nya upptäckter, bereda nya lättnader för fliten och arbetsstyrkan, utan fruktan att dermed träda någons rätt för nära, att dermed beröfva någon bröd och utkomst. Det ligger ej blott en absurditet, det ligger en hädelse i den tron, att snillet och förståndet, Skaparens yppersta gåfvor, gnistor af hans eget väsen, skulle kunna, väpnade med den goda asigtens rustning, verka annat än välgörar de och befordrande Hans ändamål. Det är blott den menskliga okunnigheten eller den menskliga öfverklokheten, som, då de träda hindrande och försvårande i naturens väg, 1yckas att någon gång förvandla välgerningen till en förbannelse. Jorden är stor nog att lemna fredligt utrymme åt alla dess innevånare, åt vida fler, än som under årtusenden ännu der kucna födas. Det tillkommer menniskan endast att ej genom lika oförståndiga som orättvisa band försvåra utvägarna dertill. Låtom oss nu se huru naturens anvisningar blifvit begagnade. Freden. Denna har, såsom jag redan anmärkt, vari! Europa beskärd en längre tid än verldshistorien hittills har sig bekant, och just under denne tid, som borde vara en epok af allmän trefnad, välstånd, sinneslugn cch belåtenhet, väckas folkens och styrelsernas bekymmer af klagan öfver en tilltagande nöd, af oro öfver framtida botande vådor! Hvarföre? Jo, derföre, att man ej förstår begagna freden, att man ej unnar folken njuta deraf. Alla stater, England kanske ensamt undantaget, fortfara att tro sig lefva midt i kriget, underhålla armåer och flottor, som om fråga vore att nästa dag tåga i fält, betunga folt en midt under freden med alla krigets bördor, göra dem derigenom likgiltiga för sin ställning, om ej rent af förtrytsamma deröfver, spänna oupphörligt statens strängar, beröfvar dem derigenom sin spänstighet och åstadkommer sålunda en allmän förslappning. P3 det ingen må tro, att denna sals är ny, att den är en demagogiens och fronderiets uppfinning, så vill jag anföra ett par ord, äldre än någon af oss, nästan desamma som dem jag här yttrat. De lyda sålunda: Förr voro krig och fred åtskilda. I förra seklet afväpnade man efter kriget, och länderna njöto efter krigets oro fredens lugn. Nu är äfven freden ställd på krigsfot. En enda furste har, i sjelfva upplysningens och fi!osofiens tidehvarf, dertill gifvit exempel, och, ehuru Europa nar att följa det. En enda furste fäster alla fredliga makters oroliga uppmärksamhet. Hans snille, hans segrar bafva uppfyllt Europa med beundran. Han sysselsätter sig oupphörligt med vidsträckta förstoringsplaner; en monarki all Ludvig XIV någonsin uppställde i kriget Hvars, tror man, voro väl dessa ord? Månne laritetsjägares? N-j, ingen mindres än Gustaf III:s i en skrifvelse till Catharina II år 4777! (Se Gustafvianska Papperen, Del. 4, sid. 47). nas röja afsigten att undergräfva throner och äfventyra staters bestånd. Lemnom åt en annan band och ett annat tillfälle att behandla frågan om en allmän europeisk afväpning, hvilken sjelfva preusssren von Reden i det enväldigt styrda Preussens hufvudstad vågar förklara snart blifva en af bebofvet utfärdad ovilkorlig lag, eller det nu -I varande militärsystemets beskaffenhet, hvilket -lerfordrar ett eget kapitel, men här icke nödav a vändigt hör till saken; hållom oss nu endast. till Sverige, ty en minskning i dess militärbudget är verkligen behöflig om medel skola kunna anskaffas till sant behöfliga utgifter, och om en lättnad i folkets bördor skall kunna åstadkommas, som är icke mindre oundgänglig. Då jag bär nämnt statsbördor, förutser jag ett inkast, som genast skall möta mig. Man skall säga: här är frågan om de fattiga, oro fattighjonen, och dessa betala inga skatter, och äfven de arbetande, som erlägga sådana, hafva dem så lindriga, att de icke skäligen böra kunna anses bidraga till deras utarmande. : i Å ; j