Aftonbladet – 22 september 1847, sida 3

I tresse lyda förmännens befallningar obetingad 5; Härigenom har jesuitorden lyckats att på et! -fruktansvärdt sätt utbreda sin makt kring verl .Jden. Jesuiternas anhängare inse ganska riktig! latt sådant ej bör vidgås, och söka derföre at I förneka tillvaron af den blinda lydnaden. Me I genom sorgfällig granskning af jesuiternas egn Iskrifter öfver denna punkt, ådagalägger Giobert I det slipade ech skrufvade i deras undflykter li frågan om deh absoluta underdånigheten. — I Jesuitismen — tillägger han (vol. II, s. 468 I — är ett slags moralisk smitta, som 2ngripe Jalla, hvilka blifvit uppfostrade af jesuiter elle llängre tid andats jesuitklostrens lufi. På et annat ställe (vol. III, s. 7) erinrar han, attJe suiterna väl äro påfvens anhängare, men blot i sin ordens intresse. Orden är deras afgud åt hvilken de offra allt: fädernesland, påfve kyrka och tro,. Huru jesuiterna i alla länder satt sig emot ädelsinnade biskopar; huru de förtalade dem och motverkade derss förbätt Iringsplaner, visar han likaledes (vol. II, s. 522) — I jesuitmoralen spelar läran om konunga mord, hvilket jesuiterna i vissa fall rättfärdig: såsom tillåtet, en alltför stor roll, för att 2 Gioberti kunna förbigås med tystnad. Har , medgifver, att jesuiterna förklarat, det endast några få ledamöter af deras samfund, isynnerhet Mariana, tagit konungamord i försvar och att ett beslut af jesuitgeneralen Aqvaviva, utI färdadt år 4614, yttrat sig emot denna fråga men han visar (vol. IH, sidd. 77—82), att teorien om dessa mords behörighet har i allaländer försvarats af jesuitiska författare (s. 429 och att Aqvavivas beslut endast innehåller et förbud emot öfverläggningar och undersöknin igar om denna teori, men ingenstädes förkastar densamma. Jesuitismens häfder visa jesuitmissionärernas förfarande i Kina såsom särdeles karakteristiskt med uppgift på dithörande data, behandlar Gioberti detta ämne (vol. I, s. 507). Man inhemtar deraf, att jesuiterna, för att i Kina uppnå sina syfien, visat en eftergifvenhet och framställt läror, som smickrade kinesernas fördomai och afguderi; att de förtalat andra missionäre! (och lagt hinder i vägen för deras verksamhet: att de inblandat sig i alla slags verldsliga angelägenheter, och drifvit ett skamligt procenter:! för egen räkning. Med förändringar, efter omständigheterna, gäller detsamma om ordens förfarande i andra länder än Kina. Gioberti framdrager (vol. II, sidd. 522—375) bevis om der beryktade Lavalette och parlamentets i Paris beslut år 1761, hvaraf uppdagas att Lavaletie handlat på sina ordensförmäns vägnar och efter deras befallning. — Bland profven på jesuiternas. gränslösa herrsklystnad och deras sträfvande att genom alla möjliga förhållanden vinna inflytelse, förekommer (vol. II, s. 375) deras uppförande i Schweiz, särdeles i Luzern. Jesuiterna visste, att mängden af Schweizarne redan med vedervilja sågo deras företag i Freiburg, och att ordens fortplantning i Luzern skulle blifva en lösen till ändlösa tvister och till inbördes krig. I trots af de enträgnaste föreställningar att afstå derifrån, grundlade dock jesuiterna sina anstalter i Luzern, blott för att vinna nya utgångspunkter för sin verksamhet; bland dem har man att söka de verkliga upphofsmännen till söndringen i Schweiz, och jesuitismen är i första rummet saker till det der spillda medborgareblodet. En hufvudafdelning af Giobertis verk ådagalägger, huru förderfligt det är, att åt jesuiter anförtro ungdomens uppfostran, huru fiendtligt jesuiterna motsätta sig civilisationens framsteg och alla slags politiska förbättringar; huru deras välde isynnerhet vexer derigenom att de med sig förbinda talrika, i sig sjelfva skenbart oskyldiga, men af jesuiterna beroende korporalioner, och särdeles inom samhällets maktägande kretsar söka sig anhängare, äfven utom det andliga ståndet, och slutligen huru de sträfva alt genom dåliga medel förvärfva oerhörda rikedomar åt orden, I förra hänseendet förtjenar märkas hvad Gioberti anför (vol. III, s. 584) om jesuiternas menliga inflytande på uppfostringsväsendet i Sardinien; huru vetenskapernas grundliga framsteg icke genom dem blifvit befordradt, men huru alla andra undervisningsanstalters verksamhet af dem gjorts misstänkt eller blifvit undergräfd. Jesuiternas andel i undervisningsväsendet är, — säger Gioberti (vol. III, s. 587) — skadligare i vår tid, än någonsin förut, Nya missbruk hafva hos dem sällat sig till deras gamla ensidigheter, och dessa äro oförenliga med tidehvarfvets intellektuela framsteg. Huru skullev — frågar han — de, som himmelsvidt stå bakefter den kunskap som vår id fordrar, som äro obekanta med utvecklingen f de ändamålsenliga undervisningsmetoderna, förmå uppdraga ungdomen till kultur och till I I I