Aftonbladet – 22 september 1847, sida 2

majoriteten bland de mera sansade inom de konservativa sjelfva, och hvarföre tidningen redan af hela den läsande allmänheten anses nästan såsom ett dödfödt foster. Vi hafve redan i den föregående artikeln (se Måndagsbladet) belyst detta påstående med några utdrag ur Tidens spalter, som tillika ådagalägga dess ton och skrifsätt emot de publicister, hvilkas åsigter öfver hufvud äro lika med majoritetens i Borgareoch Bondestånden vid de förflutna riksdagarn2; men det kan, såsom en kuriositet inom den politiska litteraturen, löna mödan att i fortsättning deraf citera ännu ännu något mera. Man undrar, såsom vi från flera håll förnummit, säger Tiden, hvarföre ÅA. B. icke heller upptager till ringaste pröfning ckonomiska författningar af största inflytelse, och oss har blifvit försäkradt, att insända artiklar, som med största moderation framställt flera tryckande olägenheter af dessa regeringsåtgärder, aldrig fått infryta i detta blad, ehuru de från spridda orter lemnat många vigtiga upplysningar. (M 5, den 4 Sept., spalt. 3.) I fall icke Aftonbladet yttrat sig öfver ekonomiska frågor af inflytelse, hvilken tidning har väl då gjort det? Att åter insända artiklar om regeringsåtgärder ej blifvit införda i Aftonbladet, om artiklarne haft något värde, är oss obekant, men de som sålunda ansett sina meningar stängda från offentligheten, hafva ju den utvägen öppen, att skicka dem till Tiden, då allmänheten bäst får tillfälle att bedöma, om nyssnämnde klagan är grundad. Många gånger, fortfar Tiden, har A.B. yttrat, huru gagnelikt det vore, att det konservativa partiet hade en egen organ, med hvilken man kunde föra diskussion. Svenska Biet, Morgonen, Statstidningen, hafva uppträdt, den ena efter den andra, och a. B. har gått emot dem med bart huggande svärd, mindre för alt bekämpa sina fienders meningar, län för att nedhugga dem sjelfva. Nu kommer Tiden, och röner genast ett lika omildt emotI tagande. Har således ÅA. B. icke menat allvarsamt? I Var detta blott en facon de parler? Får ingen j annan i Sverige uttala motsatta åsigter, utan att förklaras i akt och varda fridlös? (JM 5, sp. 5.) Vi frukta mycket, att ett misstag här egt rum om person. I Aftonbladet har väl möjliIgen någon gång blifvit sagdt, att vi visserligen icke hade något emot, om det roade de konIservative att uppsälta en tidning; men att vi Jansett sådant egentligen gagneligt, måste bestriIdas; åtminstone tyckes en sådan tidning, som I Tiden, knappt kunna gagna någon annan än isnusboden. Den motsägelse, som Tiden här uppställer, har således i sjelfva verket aldrig egt rum från Aftonbladets sida. Hvad det omilda bemötandet angår, så har ju Aftonbladet före denna artikel föga sysselsatt sig med I Tiden; det söker ock rättfärdiga sina omdömen med bevis af citater, något, hvarom man icke Ityckes bekymra sig å andra sidan. Beträffande Inedhuggningen, så frukta vi, att Tiden mest drager försorg derom sjelf, eller åtminstone byflar den alla dagar på sin egen likkista, såsom ordspråket säger. Vi hafve i öfrigt citerat de båda nästföregående styckena egentligen blott för alt visa, huru hela Tidens polemik mot de liberala tidningarne hufvudsakligen består, icke i upptagandet af deras satser, utan i beskyllningar och summariska omdömen. På samvete kunne vi försäkra A. B., att den studerande ungdomen numera ganska litet sysselsätter sig med politik, utan med sina egna idter, hvarom för öfrigt inom korpsen råder mycken meningssplittring, och att dessa idter visserligen icke äro konservatismens (minst i den mening Å. B. gerna yill uppfatta ordet), likväl än mindre Aftonbladismens läror: i fall en tid (t. ex. 1830 och de närmast följande åren derefter) fanns, då ungdomen deraf lät förblinda sig, så är denna tid längesedan förbi, så att långt ifrån att Radikalismen gör framsteg bland ungdomen (i Upsala åtminstone), växer man mer och mer, i mån af den sanna upplysningens fortgång, ifrån den, liksom från en barnsjukdom, den de flesta nödgas genomgå. (M 5, sp. 5.) Detta stycke, likasom de föregående, innefattar endast domslut och maktspråk; men det vittnar tillika om sanningen af det påstående, som gjordes i början af denna uppsats, att Tidens professor icke har några ögon för att varseblifva, eller också icke nog ärlighet för att vilja erkänna, den opinionern2s rörelse, som föregår i alla länder. Ty i motsatt fall skulle han väl ej kunna neka, att de allmänna grundsatserna om frihet och menniskorätt dagligen vinna flera och större segrar inom tänkesättet hos alla nationer, hvart man vänder sig, samt att meningarne i afseende på statens reformer i samma mån intaga en mera demokratisk och radikal syftning. England har under de sednaste åren lemnat de största bevisen härpå, och i sjelfva Tyskland, konservatismens fordna Eldorado och Upsaliensarnes föresyn, har demolh vatisan: Malt bland flat naAMlicsan mäst nå