Aftonbladet – 22 september 1847, sida 1

vade honom andedräg!en, och hotade qvälve honom; älven manchetter och krås hade har al äkta brabantska spetsar; två guldur mec berlocker i byxfickorna, och röda klackar på skorna. En öfverallt styfvad modernt skuren rock af kanelfärgadt kläde, med flera rader silf: verkneppar, hvardera af en blank riksdaler storlek, både kring ärmarna, på ficklocken och skörtena, räckte honom ner på halfva benet och för att fullborda kostymen, hade han en värja med fäste af silfver vid sidan, och en hatt med guldträns under venstra armen. Klädeshandlaren bockade sig för främlingen och frågade mycket höfligt, hvad han önskade Jag nästan bäfvar alt sägå detn, stammade denne; men — tillåt mig fråga, om berr Wood, snickaren, som bodde här förr, ännu lefver?) Om ni har någon oro i afseende på honom, så skattar jag mig lycklig att kunna befria er derifrån, svarade Kneebone beredvilligt. Min goda vän Owen Wood — Himlen beskydde honom! — lefver ännu. Och för att vara cn man som sett sina sextio år, njuter han en förträfflig helsa; det kån jag försäkra er. Ni gör mig en stor glädje med denna underrättelse, sade främlingen, som nu på en gång återfick sin glädtiga min. ,Jag började frukta, efter han lemnat sin gamla boning, ait någon olycka händt honom. Alldeles tvärtom, svarade klädeshandlaren och skrattade godmodigt. Allt hvad han företagit sig har lyckats för honom på ett otroligt sätt. Sitt yrke har han drifvit med fördel; testamenten hafva tilifallit honom alldeles oförtänkt; och till råga på allt, har han vunni!