nerligen ingenting som gaf en föreställning om denna moraliska epidemi, mot hvilken den svenska brottsligheten ännu är elt intet. Jag fruktar således, att siffran bär, som på så många andra ställen, icke anzifver rätta förhållandet, och tillstyrker, hvad jag börjar och hvad jag slutar denna skrift med: att varsamt begagna henne. 249 ULTRAMONTANISMENS NYA FRAMTIDSPLANER. Rom kar aldrig glömt sitt urgamla valspråk: Tu regere imperia, Romz:ne, mementol När svärdet svek dess hersklystnad, förstod den att kufva sina besegrare genom e:!t andligt verldsvälde, som den alltsedan upprättbållit öfver nära nog samma folkmängd, om än under tidernas skiften olika fördelad kring jordens yta. Men kan väl detta välde fortfara nu mera? ... Det hvilade, under hela sin tvåtusenåriga tillvaro, på samma egenskap hos det italienska folket — på dess öfverlägsna intelligens; svärdet och dogmerna voro blott dennas olika redskaper. Men hvad eger väl Rom att hoppas hädanefter, sedan intelligensen omotståndligt utbreder sig öfverallt? Kan det gamla väldet undgå att öfverflyglas genom den rikare tillgången, annorstädes, på dess innersta grundkrait? ... Dessa betänkliga frågor hafva utan tvifvel föresväfvat Roms mekthafvare långt förr, än någon annan; bevisen derpå har man i Roms index, dess censur, dess dominikaner, dess jesuiter, och hvad allt de öfriga anstalterna heta, som det vidtagit för att hindra sitt monopol, intelligensen, att blifva verldens tillhörighet. Dessa återhållande medel äro dock nu mera kraftlösa. I de katolska länderna bar upplysningen ofta spridt sig lika djerft som i andra; deras mer och mer bildade beolkning undandrager sig Roms myndighet; de katolska styrelserna hafva upphört att bäfva för Vatikanen, och de katolska folken sjelfva äro delade i två fl.ckar: en vidskeplig majoritet, vanmäktig i våra dagar genom sin råhet, och en skyndsamt vexande minoritet, som icke tror på Rom och mer eller mindre öppet föraktar dess dogmer och deras förkunnare, derföre att klyftan ökas med hvar dag emellan deras intellektuella ståndpunkt och den, hvarpå forskningen, upptäckterna, uppfinningarne, sällskapslifvet, samhällsutvecklingen, gemenskapsmedlen folken emellan, förflyttat det allmänna förståndet. Dagningen af en ny tid är påtaglig, en helt ny, olik alla föregående. Hvad återstår, under sådana förhållanden, för det italienska begäret efter öfvervigt? Hvad annat, än att träda sjelf i spetsen för denna tid — att spela samma roll nu, som i medeltiden, då Italien blef civilisationens härold och anförare, så vidt upplysningen nådde, och då det derigenom räddade Europa ur den råa styrkans våld. Italien blef Europas läromästare icke blott i dogmatik, utan i allt annat, och dess snillrika folk har aldrig saknat mär, som kunna blifva det på nytt. Man må ej glömma att Europa har att tacka Italien för öfverflyttningen till css af forntidens kunskaper, så vidt det sjelf bevarat eller återupplet:t dem; man förgäte ej att det genom Columbus öppnat för den gamla verlden en ny, att det genom Galilei, Vieta, Torricelli, Vico, Machiavelli, Scarpa, Volta, Melloni, etc. etc., har från fordom tills nu riktat och ännu riktar ver!den med de vigtigaste upptäckter och undersökningar; att sjelfva vår krigsvetenskap och vår bandelskunskap i sina ännu bibehållna konsttermer förråda sitt italienska ursprung, och alt vi i sekler besökt Italien för att fullända vår bildning i konstens alla grenar! — TItalienarne sjelfve hafva aldrig förgätit det; och den långvariga jäsningen i hela landet utgår just från striden ercellan dem, som med alla dessa anlag vilja framåt, och dem som söka hindra framåtskridandet. De förre inse ganska väl hvad Italien skulle förmå, hvad det skulle blifva än en gång och in i den aflägsnaste framtid, om det sjelf gjorde sig till framtidens hbanerförare, i stället för att vidare fortsätta den vanmäktiga kampen för nu mera toma forntidsformer. Den hänförelse, hvarmed Italien hyllar pifliga thronens nuvaraude innehafvare, tycks förråda att Italienarnas skarpsynthet hos denne ovanlige man upptäckt samma åsigter, som delas af den stora majoriteten bland hans landsmän, och att han under sina andliga befattningar i Amerika och på denna sidan om Alperra begripit möjligheten af katolicismens bestånd lika väl bredvid de mest fria sambällsformer, som under envåldsmaktens hägn, lika väl i bredd med upplysningens framsteg, som under mörkrets välde. Mer talande än något annat för den nya riktning, som Pius IX synes beredd att gifva åt Roms välde, är hans för kort tid sedan beviljade frigifning till allmänt begagnande af Vicenzo Giobertis skrifter, till och med den sednaste: Il Gesuita moderno, ett verk om icke mindre än 5 dryga band, och hvilket redan utöfvat den mest oerhörda verkan på tänkesätten inom hela katolicismen. Ty så väl i detta verk, som i sina föregående arbeten, har Gioberti just framställt såsom medel för Italien till återvinnande af sin fordna supremati, att det måste träda än en gång i spetsen för civilisationen, men för vår tids civilisation. Hvad hos mingen af hans landsmän var förut en dunkel trånad, har härigenom öfvergått till klar önskan; Gioberti har lemnst ordet till Italiens förut stumma tankar. (Forts) A . RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. 7 På ångfartyget Svithiod anträffades vid dess Hitkomst förliden gårdag åtskilligt förbudet gods i en handlandes koffert, äfvensom hans fru befanns hafva förstucket under kläderna 47 skålpund sidentyg, schalar m. m. fastsydda vid underkjorteln. På YAN NRANn I dan mnllan ACL be os RR RT