en matllig el:er snerare ingen beskattning, 1 det skatten lägges på det förvärfda, icke på :ättigheten att förvärfva, och genom en lättad tillgång och bästa möjliga pris på dess lefnadsbehof genom borttagande af alla konstlade åtgärder, som nu fördyra dem, t. ex. höga tullafgifter, bvilka böra reduceras till inga eiler åtminstone högst måttliga. Någon rättelse kan äfven måhända vinnss å municipal väg, och jag hänvisar i detta fall till slutet af denna skrift. Slutligen bör det enskilda förståndiga välgörandet här träda emellan genom uppköp och bortauktionerande af sådana slöjdeal:ter, som e!jest skulle sakna afsättning, eller endast finna en sådan mot priser, som ej betalte tillverkningskostnaden. Äfven här bör likväl mycken varsamhet användes för att ej sålunda framkalla en onaturlig industri, d. ä. en, som ej kan bestå af egna krafter. Jag har här sagt hvad jag förstår om arbetets organisation. Det är likväl möjligt att andra förstå det bättre, och det tillhör då dem att framträda med resultate:na af sina högre insigter. Kanske förhåller det s:g hkväl med den här öfverklagade olägenheten som med så många andra: hon afhjelpes säkrast genom ett medel, som man ej nog ofta kan rekommendera, och som heter tålamod. Den ohejdade täflan skall af sjelfva nödvändigheten åläggas hejd och sans. Den fattige arbetaren kan icke i längden arbeta för nära intet; han måste se sig om åt andra håll och tillverkaren nödgas antingen sakna arbet:re, således upphöra med tillverkningen, eller ketala en högre a betslön. Köparen åter måste antingen erlägga ett högre pris för varan, eller bli utan henne, ty det enda tillförlitliga vilkoret för all närings bestånd! är tillverkarens och förbrukarens ömse iidiga belåtenhet, och den ursprunglige tillverkaren är dock alltid den omedelbare handarbetaren. Man 2nmärke för öfrigt, att verlden, så länge suckande under ett sekler gammalt tvång, ännu icke hunnit vänja sig vid den frihet som här ech der börjat framskymta, om ej i politiska förtållanden, åtminstone i näringarna, och att de enskilda besäkningarna och äsigterna ännu ej hunnit sätta sig derefter. Man lemne dem tid att jemka och ordna sig, och svårigheterna skola troligen efter hand afbjelpa sig sjelfva. Evropa, och särskildt Sverige, har dragits med en långvarig sjukdom, som just nu är i sin brytningsperiod och hvars efterverkningar ännu bemsöka den svaga samhällskroppen. Efter band skola de gifra sig; men imedlertid må man hvarken misströsta om botandet eller genom konstlade medel söka påskynda det. Stockholm i Augusti 1840. A. Lindeberg. Sedan ofvanstående var skrifvet, bar jag baft tillfälle läsa hr Svederi bok: Om fattigväsendet,. Här är icke stället att företaga en recension af arbetet, hvartill jag för öfrigt alldeles icke anser mig kallad; men då det afhandlar till en del samma ämne, som närvarande skrift, då jag här antingen inkommer på! samma väg som förf., eller skiljer mig från honom, anser jag mig åtminstone skyldig förklara, att jag icke förbisett den, och hvarför jag icke begagnat dess råd och åsigter, hvartill tid ännu varit, innan jag utgifvit min skrift. Jag anför således blott min enskilda tanka derom: jag bar deri funnit många sunda och träffande åsigler, men ej selt gåtan löst, jag vill icke säga om arbetets organisation, ett talesätt, hvarom hr S. tyckes hysa samma mening som friherre von Reden, men om sättet att förbättra den fattiges ställning. Grundsatsen, att den fattige förnedras och göres till slaf, derigenom att han för en viss daglön arbetar hos fabrikanten, och att han i det stället borde vara intressent i bolaget, erkänner jag att jag icke rätt förstår. Om den fattige blir slaf derföre att han, om jag så får säga, säljer sin egendom, sin arbetskraft till så högt pris han derföre kan betinga sig, så äro vi alla slafvar eller slafegare, med undantag af kapitalisten, husegaren och minuthandlaren, hvilka ej behöfva någon annans biträde, utan sjelfva direkte kunna utlemna sin vara åt konsumenten och af honom erhålla dess pris. Alla andra fastighetsegare, som måste hafva arbetare för sitt gårdsbruk, hvarje husbonde eller matmoder, som behöfver ett tjenstehjon, en hvar, som låter bygga ett hus, en qvarn, ett skepp, eller drifver någon slöjd eller en större handel, hvarje embetsmsn, författare, konstnär och de tusende slags innehafvare af bättre eller ringare befattningar hos enskilda, blifva antingen slafegare eller slafvar. Om man äfven skulle vilja låta denna åsigt gälla, ehuru ganska många torde bestrida den och de fattiga sjelfva voro högst olyckliga, i fall man kunde förmå dem att tro derpå, så begriper jag likväl icke huru deras ställning skulle kunna förbättras derigenom, att de blifva bolagsmän i företaget. Iden är visserligen en ganska vacker tanka, och dess realiserande skulle onekligen höja den fattige till en grad af sjelfständighet och känsla af sitt menniskovärde, som han nu icke eger; men detta realiserande förutsätter tvenne saker, som för närvarande icke finnas och troligen ännu på ett par sekler icke lära kömma att finnas: en nog solid upplysning hos arbetaren att förstå bolagssystemet och alla dess requisita, samt en nog lycklig ekonomisk ställning att kunna vänta två å tre år, som å!tgå innan företagets frukter binna mogna och någon vinst derpå utfaller. Vidare förutsätter ideen, att alla industriföretag verkligen gifva vinst, något som erfarenheten ty värr allt för bestämdt vederlägger, och när de det ej göra, skall arbetaren äfven! bära förlusten? Vill och förmår han det? Och andra företag, som ej äro slöjder, t. ex. uppförande af boningshus, ämnade att bebos af egaren, huru skall intressentskapet deri beräknas, med antagandet att arbetaren icke får dagspenning, emedan han derigenom förnedras till! slaf. Och tjenstefolk, huru skola de blifva hushandens cech matmaderns bolagsmän? Här l: