I obestånd och deraf följande karakterslyten, som dq menligt inverkat på de ringare. Skulle det förra! vara fallet, skulle de ringare klasserna, d. v. sit samhällets egentliga rot, vara så försämrad ii trots af det allmännzs och de bildades vunnals förbättring, så skulle det verkligen vara högsta bedröfligt, ty då skulle denna depraverade me-lt nighets nästa oundvikliga steg bli ett öppet! I c ad k ä krig mot samtfällsinrättningarne ceh mot del lyckligen lottade, som väckte d:ras hat och af-!c und, och jag för min del känner åtminstone inlä tet botemedel att häremot föreslå. Befinnes det åter, att felet ligger i statsorganismen och lä i de bättre klassernas belägenhet, så är hjelpen vida närmare, emedan man kan tala ti!l dessa,!s kan diskutera med cch bli förstådd af dem,li och det är deras insigter, öfvertygelse cch mo-q raliska kraft, som både medelbsrt och omedel-l!f bart inverka på administration och statsorga-c nisation. t Det är denna grund jeg här förnämligast sys-t selsatt mig att undersöka, hvaremot jag föga!s eller intet in!åtit mig i detaljer om hvarken li fattigvårdsanstalter eller fångvård. Dels bar jagle h b b n n h trott, att vore man väl ense om grunden, så gifva sig detaljerna sjelfva snart vid banden; dels har jag fruktat, att min skrift skulle bli alltför ling, det värsta fel ett arbete i vårt land kan hafva. Denna vidlyftighet har jag dessutom nödgats öka genom en och snnan omsägning, icke derföre, att jag ej, efter en mångårig skriftställarevana, skulle kunnat undvikal den, och sålunda göra stilen mera lätt ochlg smaklig; men det är icke här frågan om attl, inligga någon författareära, att smeka läslusten,lq utan att tala till eftertankan och sakförståndet.!t Jag har således trott mig böra mer än en gång, erinra om nigra al de vigtigaste föremålen för eftertankan, på det de icke måtte halka förbi uppmärksamheten, utan så mycket som möjligt fasthålla henne. Vidare måste jag erinra, att den skenbara systembrist någon !äsare torde anse sig finna i skriftens uppställning, då hon börjar med en öfversigt af de fattigas antal enligt tabellverket, och sedan längre fram ytterligare återkommer dit, icke egenteligen är någon sådan. Det har varit nödigt, att, innan jag inlät mig i forskningen efter det ondas orsaker, först kasta en blick på sjelfva det onda och efterse dess beskaffenhet. Denna blef likväl ännu tydligare sedan man funnit anledningarna, och då jag först summariskt antydt de fattigas antal, har det varit lättare att angifva både hvarföre de äro fattiga och huru de skulle kunna upphöra att vara det. Ett förhållande, som man i närvarande skrift icke alls finner vidrördt, men som i sednare tider spelat en stor roll i uppsatser och afhandlingar öfver samma ämne, är frågan om arbetets organisation. Skälet hvarför jag icke vidrört denna sek, är, att jag icke alls förstår henne. Det är mig nemligen helt och hållet omöjligt att begripa, huru arbetet skall kunna organiseras annortunda, än att det får fritt organisera sig sjelft ). Det har visserligen icke undfallit mig, lika litet som någon arnan mer än ytlig betraktäre af tidsörhållanderna, att genom den fria konkurrensen, genom frånvaron af de många föremål för uppmärksamheten det fordna krigstillståndet innebar, denna uppmärksamhet nu riktats på sättet att förvärfva, och att spekulationen anstränger sig med att dertill upptänka ständigt nya utvägar. En af dessa utvägar och den närmast för handen liggande är naturligtvis, att kunna lemna varorna för godt pris. Medlet härtill är icke blott machineriernas förbättring och nya jernvägars, lättare arhetsmethoders uppfinning, utan äfven arbetslönernas nedtryckning till deras yttersta minimum. Härigenom har den verkligen beklagliga omständigheten inträffat, att en del fattige antingen ej kunna finna något arbete, eller endast finna det emot en så ringa ersättning, att de derföre ej kunna skaffa sig de oumbärligaste lefnadsörnödenheterna. Dessa hafva härunder icke fallit i pris och lefnadskostnaden bar ökats genom en tilltagande lyx och de många, förut okända behbof, hoa skapat. På detta sätt har mången fattigs belägenhet onekligen förvärrats. Dels denna de fattiges belägenhet, dels kortsyntheten eller det illa förstådda intresset har sålunda väckt ett skri emot machinerna som likväl ingalunda minskat antalet af arbetare uti industriella yrken, samt mot handelns och näringarnas frihet, d. v. s. mot menniskans naturliga rätt, mot ett af samhällsinrättningens grundviikor och mot Skaparens yppersta gåfva ät menniskan: förståndet och snillet. Således skulle, enbgt deras tanka, veienskapsmän förbjudas att studera och uppfinna, köpmän att införskrifva varor ech industriidkare att lemna dem till lindrigt pris, på det den fattige måtte kunna hugnas med högre arbetslön. Staten skulle åtaga sig att reglera alla förhållanden emellan mästare och deras arbetare, emellan köpare och säljare, blifva en generalförmyndare för en hvar och alla menniskor behandlas som barn och omyndiga. När nu detta icke torde låta sig göra, måhända aldrig en gång någon dristar öppet föreslå det, så vet jag åtminstone oj något sätt att åstadkomma arbetets organisation annorlunda än genom den frivilliga öfverenskommelsen mellan dem som gifva och dem som söka det. Alla konstlade medel äro onyttiga, till och med omöjliga att vidtaga, och för öfrigt stridande emot sambhällsinrättningens id, jag vill icke ens tillägga mot tidehvarfvets opinion, ty denna kan i många stycken vara bristfällig och behöfva förbättras. Men det är imedlertid onekligt, att mången arbetsbehöfvande lider af denna täflan, af denna arbetslönernas nedtryckning.!t Huru då, om ej afhjelpa olägenheten, åtmin-, stone lindra dess följder? Härtill vet jag intet dnrnat meoedal c. ft agan mf nganNnAmMm dacc AM 2 OA re vv Me rr PA MM M 8 mm RR Sm rens AA : BÖ em FA M VV ga Mu tt HY MMO IN AA -— nm -—oe Lona mm AA fm IA mm me fö PF EO AA 0 AV UN ÅA m—-—A AM on te: IM (M AM 6