Aftonbladet – 21 september 1847, sida 2

litiken öro af andra tänkesätt, än förmannen; Arbete är ingenting för en dylik despot; tacksamhet betyder mindre än intet inför hans moralitetskänsla; och sjelfva ordet moral nyttjas blott som stridsvapen, såsom advokatur, för att få en rätssgrund uppställd, som ej kan fotas hvarken på juridisk botten, på rationell billighet, eller i allmänhet på sundt förnuft. Striden har uppkommit i anledning af en recension, som hr Siljeström (äfven en af de med konstitutorial försedde lärarne vid Nya elementarskolan) skrifvit och infört i Tidskriften för Uppfostrare och Lärare, och deruti han yttrat sig öfver hr erkebiskopen af Wingårds utlåtande i läroverksfrågan. Tidningen Tiden hade derpåi Je 40 haft ett särdeles anmärkningsvärdt yttrande rörande den Siljeströmska recensionen, uttalande så betänkliga grundsattser i och för hvarje konstituerad tjenstemans ställning, att hr mag. Lundbergson, som sjelf är en sådan, känt sig föranlåten att uppträda med gendrifvande deraf. Man finner denna replik i Tiden för i lördags, och vi taga oss friheten meddela den: Uti en recension öfver Ped. Tidskrift för Uppfostrare och Lärare förekommer i JM 40 af T:den ett särdeles anmärkningsvärdt yttrande, föranledt af den bristande hofsamhet och granlagenhet, hvartill, enligt rec. förmenande, tidskriften gjort sig skyldig vid bedömandet af hr erkebiskopen af Wingårds utlåtande i läroverksfrågan. Yttrandet lyder som följer: . . . redigerad af en man anställd som lärare vid en mönsterskola, stående under styrelsen af män kända för moderata och strängt loyala tänkesätt och hvilka dessutom genom det autokratiska, af skollagens former obercende i sin makt, egai sitt våld den moraliska stränghet, hvarmed slika oletänkta krafryttrirgar böra kunna tempereras. Utan att ens på sflägsnaste vis vilja toga i försvar ett möjlegen begånget misstag i skrifsätt eller åsigter, då jag icke en gång läst de klandrade anmärkningarne ej heller har något med tidskriften att skaffa, anser jag mig likväl ej mindre såsom lärare i Nya Elementarskolan, än ock såsom medlem af ett lagbundet samhälle skyldig att bemöta den uppmaning till despotism och förakt för lag, som oförtäckt uttalar sig i de anförda orden. Långt ifrån att ens hysa ringaste misstanke, att den gjorda insinuationen skulle falla skolans direktion behaglig, anser jag fastmer såsom ett anfall på dess heder att blott framkasta en dylik vink om bruket af en anförtrodd makt. En af skolans direktörer var icke så särdeles längesedan ett mål för ropet på godtycklighetens användande emot honom sjelf, såsom hysande och uttalande tänkesätt misshagliga för de ropande. Om detta i hvarje lugnt tänkande menniskas öron lät vidrigt, är det nu icke mindre anstötligt att i en tidning, som uppträder med stora anspråk att få anses såsom den der företrädesvis vill främja hörsamhet för lag, aktning för allas rätt och samvetsenlig ton i skrifsätt, finna grundsatser påyrkade, hvilka genomförda skulle leda till undertryckande af all medborgerlig sjelfständighet. Hvarför har Tiden uppträdt, om ej för att omöjliggöra ett dylikt våld, som den nu förordar? Skulle Tidens hrr redaktörer verkligen inom sitt embets och tjenstemanna område sjelfve vilja godtyckligt korrigeras och tempereras såsom skriftställare? Eller är den uttalade godtycklighetsprincipen icke redaktionens egen? Detta torde då benäget tillkännagifvas. Står hr Siljeström såsom författare i Pedag. Tidskrift under direktionens öfver Nya Elementarskolan censur, eller eger direktionen, om den ock ogillade den klandrade artikeln, att låta hr Siljeström såsom lärare vid skolan få uppbära dess missnöje? Denna fråga är alltför vigtig för att vara blott en ambitionsfråga. Den gäller hvarje af konstitutorial beroende tjenstemans rätt. Skiljer sig konstitutorialet från fullmakten sålunda, att det förra medgifver en så kallad moralisk stränghet emot den tillförordnade utom tjenstens gebit, medan fullmakten tillförsäkrar sin innehafvare den rättigheten att endast i och för tjensten kunna till svars ställas? Den på konstitutorial tillsatte, hvilket rätteligen betyder kvar och en, som har något slags förtroendepost i samhället, och således godtyckligt kan från innehafvande embete eller tjenst sköljas, bör då ovilkorligen blindt underordna sina offentligen uttalade åsigter öfver hvad slags ämne som helst och naturligtvis ännu mycket mer sina enskilda och offentliga handlingar under den moraliska (?) tillsyn och tukt, som förmannen, i kraft af det autokratiska i sin makt, kan för godt finna att utöfva. Ty kan hr mag:r Siljeström för en i tryckt skrift möjligen underlåten uppmärksamhet emot hr erkebiskopen ställas till ansvar inför N. E. Sk. direktion, så måste han — och naturligtvis hvarje tillsvidare konstituerad tjensteman, — för bristande uppmärksamhet emot hvilken menniska som helst och för hvarje ohemult ord emot t. ex. blott någon recensent, kunna af förmän trakasseras och näpsas. Innan en sådan rättsoch samhällslära underskrifves, torde den åtminstone tarfva en förberedande diskussion. Skulle åter recensenten, till undvikande af alltför mycket motstånd, vi!ja fritaga alla andra tillförordnade embetsoch tjenstemän från den ifrågaställda moraliska uppsigten och strängheten, och bibehålla den endast för N. E. S:s lärare, torde det tillåtas dem, hvilkas rätt det gäller, att göra en och annan liten erinring emot behörigheten af ett så godtyckligt förfogande öfver deras personliga och medborgerliga rättigheter. Läraren i N. E.S. föreställer sig, att han, i egenskap af författare, eger att tillgodonjuta samma rätt som hvarje annan fullmyndig svensk medborgare, den nemligen, att utan någon slags censur eller förtryck af vare sig förmän eller andra få enligt gällande tryckfrihetslag ansvara för sina i tryck framställda åsigter och ord. Beträffande hans af direktionen utfärdade konstitutorial, grundadt på vederbörligt kungabref, är han af den tanke, att möjligheten för hans afsättning eller tillrättavisning nödvändigt skall härledas från bristande vilja, nit och duglighet i de honom i och för lärarekallet åliggande skyldigheter eller m. a. o. ovilkorligen ligga inom kretsen af hans vid Nya Elem. Skolan befintliga embetsoch tjenstemannaverksamhet. Omöjligen kan Kongl. Maj:t hafva genom något slags förordnande uppdregit åt direktionen den makt, att med afseende på de vid skolan anställde lärare omintetgöra tryckfrihetslagens klara ordalydelse. Men intilldess direktionen eller någon annan auktoritet undfår af konung och ständer ett så beskaffadt uppdrag, torde det, lindrigast sagdt, vara högst oskickligt att uppsem ATEIFENOTE ESSER TARAETAN AE ESRI TAR ee Ls a AO FFF ne