Aftonbladet – 21 september 1847, sida 2

PRINCIPFRÅGA FÖR KONSTITUERADE. Under de sista dagarna bar i tidningen Tiden förekommit en polemik emellan hr magister Lundbergson vid Nya elementarskolan i Stockholm och professor Palmblad — signaturen P. Saken angår en i sig sjelf ganska maktpåligg2nde rättsfråga, nemligen huruvida styrelsen öfver ett verk, som har under sig tjenstemän, stående på konstitutorial, skall kunna tempererap, eller såsom meningen är, godtyckligt behandla dessa tjenstemän, äfven i och för handlingar, som med deras tjenstebefattning hafva alldeles ingenting att skaffa. Det är i sig sjelf klart, att den orimligaste autokrati derigenom kan uppkomma. Det är ingenting, som hindrar en öfverstyresman vid en inrättning tycka, att någon honom underlydande på konstitutorial ställd tjensteman bör kläda sig annorlunda än han gör: att han till exempel bör gå i frack och galoscher, vid tillfällen äfven utom tjensten och der det kunde synas honom. tillåtligt att nyttja hvad anstöndiga kläder han sjelf helst behagar o. s. v. Det är lika litet omöjligt, att det kan falla styresmannen in att despotisera efter egen nyck och infall i allehanda andra ämnen. Det låter mycket vackert, att med hr P. tala om den moraliska rätt, skild från den juridiska, enligt hvilken en styrelse skall ega att inblanda sig i hvad den för godt finner, utom sjelfva den tjenst, för hvilken konstitutorialet är gifvet; men hvarthän dylikt i sin tillämpning leder, är temligen påtagligt, och har af hr Lundbergson blifvit ganska väl utveckladt. Man kan visserligen taga munnen full om xuppenbar gudlöshet eller hedendomp, om predikningar till xuppror, våld och näfrätt med mera dykkt kram; men när det visar sig, att alltsammans endast hänger på olika tänkesätt och på en framkastad nödvändighet att närmare definiera och bestämma hvad som, djupare och högre uppfattadt, är moraliskt, hvad som är religiöst, sannt och rätt; då begriper också hvar och en, att en okunnig eller inskränkt styresroan kan begagna sin så kallade moraliska rätt till rent våld, när han behagar nyttja sin makt, för att inblanda sig i saker, som alldeles icke angå honom, eller utom den tjenst hvarför den konstituerade befinner sig, hvilken han vill tyrannisera, afsätta eller på annat sätt vexera. Ingenting är vigare och lättare för en öfverstyresman af egenmäktigt sinnelag, än att, när ban bekommer under sig en till tinkesätten sjelfständig tjensteman, hvilken i politiskt hänseende synes honom obehaglig eller farlig, då framkasta några påhitt om denna persons tankar i omtvistade moralirågor eller i religionsämnen, samt derpå skilja honom vid sitt bröd, ut:n att det ringaste efterfråga allt ådagalagdt arbete eHer tjenstenit i bvad till befattningen hör. Ty till en sådan öfverstyresmens moralitet kan den tanken måhända icke sträcka sig, att en styrelse äfven har sina rätt vigtiga och angelägna pligter emot underlydande, ehuru de tjena på konstilutorial och i po