Aftonbladet – 21 september 1847, sida 1

Pr CNWNNNSSSSSNNSTNT . SSA — — — ? — han hade tagit af det ljufliga fluidum, i för lening med tröttheten och den ångest han nys utstått, gjorde att han försof sig, och då bar vaknade, började det redan dagas. Han svo först öfver sin sömnaktigbet, men bemannade sig snart och skred med ifver till verket. Med begagnande af några ojemnheter i dörrn, klängde ban utan svårighet opp till taket; och sedar han tagit fäste med foten emot en list i muren, började han arbeta af alla krafter med sin jernten. Detta skedde med sådan framgång, att inom några minuter hade han gjort ett stort hål i gipstaket, hvarifrån en molnsky af dam och grus nedstörtade; och efter att hafva afbrutit några läkter, fattade han tag i en bjelke, hvarvid han böll sig fast med ena handen, till dess han med den andra lyckades, ehuru icke utan ansträngning, bryta löst ett taktegel. Det öfriga gick lätt. Inom nigra få minuter hade ban gjort en öppning i taket, tillräckligt stor för att komma igenom. Han hade just krupit ut genom denna öppning och ärnade klifva ned till marken, då han med bestörtning fick höra hästar nalkas i starkt traf; och knappt bade ban hunnit gömma sig bakom en af de förenämnda trätaflorna, förrän två ryttare kommo framsprängande på landsvägen, Jacks mening var att vänta, tills de hade ridit förbi; men huru förskräckt blef han icke, då de stannade midtför fängelset och den ene steg utaf, sisom han af ljudet kunde sluta, ty han vågade icke titta fram från sitt gömställe. Straxt derpå hördes ett buller af något verktyg, som begagnades för att spränga opp fängelsedörrn; och nu voro alla Jacks farhågor med ens förbi. Han hade först trott, att det var peoisbetjenter, som kommo att föra honom till ett säkrare fängelse; men då han i det samma fiek höra den ena ryttaren tala, kände han genast igen rösten och förstod att de hade kommit i vänskaplig afsigt. Qvicka er, Blueskin, det fan må ta eri