Aftonbladet – 20 september 1847, sida 2

dade och tänkande i samhället. Vidare har varit allmänneligen kunnigt, att det redan öfver ett halft år arbetats på uppsättandet af en politisk organ, som skulle blifva icke blott ett ultra-, utan ett non plus ultra-blad; talrikt bevistade sammankomster och deliberationer hafva hållits här i hufvudstaden, subskriptionslistor hafva, till och med genom fribrefspost, efter hvad man en gång läste i Jönköpingsbladet, blifvit kringsända i alla landsändar för att befordra det stora företaget, och en professor jemte en hofpredikant hafva ställts i spetsen derför. Det lärer väl icke nekas, att alla dessa antecedentia, detta berg som skulle födap!, varit egnadt att betydligt spänna uppmärksamheten, hvilken ännu mer ökades, när Svenska Minerva i flera numror vidlyftigt sysselsatte sig med att uppgifva en formligt utarbetad plan, huru den nya tidningen skulle ställas, för att nedergöra hela den liberala pressen. Härtill kommer slutligen, att när programmet framträdde, förklarades deri, att syftningen med det nya fenomenet inom pressen vore att gilva ett begrepp om ett sansadt och upplyst skrifsätt, att återföra den allmänna diskussionen till allvar och sakförbållanden; cch efter uppräknande af en mängd tillvitelser mot de liberala tidningarne för deras stora brister, utlofvades allt, som kunde utgöra en motsats dertill: sanning, bofsamhet och många andra dylika vackra egenskaper, såsom blifvande hufvuddrag hos den nya publicisten, äfvensom oväldiga undersökningar och mogna omdömen öfver dsgens politiska och sociala frågor, utförligare afbandlingar och en bättre kritik öfver litteraturens alster, än pressen förut lemnat, m. m. Då derföre den väntade kamrsten nu redan 1 flera veckor varit dagligen synlig inför publiken och således haft tillräckligt tillfälle att visa både sitt yttre och inre skaplynne, kan det väl icke anses för tidigt alt företaga en revy af ett och annat, som han fört till torgs. I fall det härvid skulle visa sig, att den så mycket utpuffade tidniogen icke just hållit hvarken det ena eller det andra af hvad som blivit utlofvad!, utan såsom en och annan redan på förhand trodde sig kunna förutspå ), endast blifvit ett något mattare uppkok på de föregående försöken i samma anda, sådana man känner dem af Granskaren, Argus den fjerde, Svenska Biet, Morgonen m. fl., om den, med ett ord sagdt, redan under första månaden, då krafterna likväl måste vara som friskast och ett ansenligt förråd af förberedda msterialier förefinnas, likväl gjort, så att säga, en fullkomlig fiasco icke blott hos den stora allmänheten, utan äfven hos flertalet af dem, som i en eller annan måtto i öfrigt tillhöra sjelfva den konservativa tendensen — om, säga vi, detta skulle visa sig redsn hafva inträffat, så torde man deraf kunna sluta, dels att en tidnings utgifvande, med anspråk på att tilifredsställa allmänheten, icke är en så lätt sak att springa på nu för tiden, som mången inbillar sig, dels också förnämligast, att den opinionsnyans, som den nya tidningen representerar, och sjelfva sättet att dermed framträda, ingalunda har det stöd hos de mera bildade och tänkande i landet. som ultrakoryfeerna trott i sin blindhet. För att nu kunna företaga en undersökning härom, grundad på feacta, tillåte vi oss i främsta rummet göra den frågan, hvad Tiden under de hittills förflutna veckorna innehållit af de utlofvade litterära kritikerna, af de i sak upplysande afhandlingarna öfver allmänna frågor, vare sig öfver lagskipningen eller beskattningen eller finanserna eller tullväsendet eller näringarne eller ens uti statsrättsliga ämnen, med undantag af två eller tre politiska krior rörande konservatismens id och om den rätta syftningen af en konservativ tidning m. m., hvilka väl utan orättvisa kunna betraktas såsom rära nog antediluvianska till halt och begrepp. Vi vilje, för att icke anses alltför partiska, afvakta och acceptera denna frågas besvarande af den konservativa redaktionen sjelf. Deremot har det troligen icke undfallit någon af Tidens läsare, att dess hufvudsakliga syftning och bestämmelse, elldeles i likhet med Svenska Biets, varit nästan uteslutande negativ, så till vida, att den, i stället att sysselsätta sig med afbandlingar i sak, endast gått ut på ett hänga sig fast vid Aftonbladet och Dagligt AlIchanda, för att söka motarbeta och diskreditera dem i opinionen. Ehuru sekundär och osjelfständig en sådan roll: än måste vara, och ehuru begripligt det förekommer, att en tidning, som inskränker sig inom en sådan sfer, icke kan grundlägga något varaktigt inflytande i det allmänna, är det likväl icke vi, som böre beklaga oss hiröfver, emedan en sådan opera) Läsaren torde i detta hänseende draga sig till minnes hvad vi yttrade redan vid första ryktet om, att professor Palmblad skulle blifva Tidens hufvudredaktör, nermligen att detta val utgjorde ett af de största misstag, som kunde begås, oaktadt mannens icke obetydande stilistiska förmåga, och att en person, hvilken sedan många år ådaga