Aftonbladet – 20 september 1847, sida 1

JACE SHEPPARD.) ROMAN AF W. HARRISON AINSWORTH. SJUTTONDE KAPITLET. NATTEROGEN. Efcer några minuters skyndsam vandring, hvarunder ingendera yttrade ett ord, kommo Jonathan Wild och han3; följsslagare till S:t Pauls granskap, smögo sig utför en gränd till höger, och befunno sig på T.aamesgatan. På den tiden, då de händelser som här berättas tilldrogo. sig, voro hufvudstadens förnämsta gator ganska ofullkomligt upplysta, och mindre besökta gator samt gränder voro lemnade i fullkomligt mörker; men älven i vår tid skulle den labyrint af gårdar och smala gränder, hvaruti Wild nu fördjupade sig, hafva förvirrat hvar och en som, utan att vara nära bekant med dessa irrgångar, skulle vågat en mörk natt der intränga. Jonathan kände likväl stället mycket noza. Han skröt i allmänhet dermed, att han i hvad trakt af London som helst skulle kunna hilta vägen med förbundna ögon; och vid detta tillfälle åtminstone tycktes han icke hafva svårt att reda sig. Han tog sin följeslagare i armen, och ledde honom en smal gång, der ingen öppning syntes, förrän man kom till ändan af gången. Här steg Jonathan utför en trappa, som var brant som en stege, och varnade riddaren, som följde efter, att klifva varsamt, så framt han var rädd om nacken. Sedan d2 kommit väl utföre, stötte Jonathan opp en dörr, som hängde på gångjernen, så att den föll tillbaka, så snart han och riddaren passerat. De befunno sig nu i det hvalf, som kallades Nattkrogen. Detta hvalf liknade på visst sätt en skeppskajuta. Det var långt och smalt, med brädfodradt tak, som upphölls af stora ob-täckta bjelkar, och så lågt att en något längre karl knap-: past kunde stå rak derunder. ÖOaktadt årstidens hetta, — hvaraf man i denna underjordiska region likväl icke var synnerligen besvärad, — lågade på spisen en ofantligt stor brasa, Se A. B. Mt 197.246.