Aftonbladet – 20 september 1847, sida 1

mes, i det han föll ned på sina knän och utbrast i tårar. Skall jag då aldrig mer få se detta milda ansigte — aldrig mer känna tryckningen af dessa kärleksfulla händer — aldrig mer lyssna till denna ljufva röst! Ack, jo, vi skola åter träffas i bimlen, der jag snart skall gå att söka er. Nå väll fortfor ban, mera luge nad; döda mig nu, jag är färdig. Den enda barmhertghet ni kan visa mig, är att låta mig dö snart. Då ha vi inte lust alt visa er den barmhertigheten en gång, svarade tjuftagaren med sin vanliga brutalitet. Se så, stig opp nu, och sluta med ert tjut. Er tid är ännu inte kommen. Herr Wild, sade Trenchard, jag vill inte drifva saken Jängre. Sätt gossen i fribet. Om jag vägrar att lyda er, sir Rowland, svarade tjuftagaren, så skall ni framdeles tacka mig derför. — Sätt en kafle i munnen på honomp, tillade han, i det han med häftighet skuffade Thzmes till Quilt Arnold; och ta honom md er till båten. Ett ord baral ropade gos-en, då ianitscharen lagade sig i ordning att lyda sn herres befallning. Hvad bar det blifvit af Jack Sheppard ? Fan vetl svarade Quilt; men jag tror att Blucskin har tagit honom under sin vård, så att nog blir han snart mogen för galgen.n Stackars Jack!s suekade Thames. Ni behöfver inte stoppa igen. munnen på mign, tilllade han; jag skall inte skrika. Det lita vi inte på, min gossen, svarade janitscharen. Och sedan han stuckit en jernbit i hans mun, släpade han honom ur rummet. Sir Rowland var vittne till hela detta förfarande, utan att yttra det minsta. Nedsänkt i en stum känslolöshet, försökte han hvarken att nindra sin systersons bortförande, eller att följa ned honom. Jonathan vände sig imedlertid till Holländaen, för att säga honom några ord, men hade terunder sitt skarpa öga fästadt på riddaren. Ar lådan: med gulduren ombord? frågade an med låg röst.