Aftonbladet – 20 september 1847, sida 1

Kom framlb röt Quilt och tittade ned : öppningen. Man vill ha er hit opp. Men då han intet svar fick, sträckte ban ner sin arm uti hålet ända till axeln, och på det sätt:t lyckades han med någon svårighet och kraftansträngning draga opp Thames Darrell ur hans trånga fängelse. Den stackars gossen, sam hade händerna bundna på ryggen, såg mycket blek ut, men darrade icke, och visade ej heller något annat tecken till fruktan. Hvarföre kom ni inte fram, när jag ropade på er, förbannade vargunge?, skrek Quilt med vild uppsyn. För det jag visste bvad ni ville mign, svarade Thames med stadig röst. Jaså, ni visste det! sade janitscharen. Nå, vad tror ni då man ärnar göra med er? he?x Ni ärnar mörda mig,, svarade Thames, och let just på min grymma morbrors befallning. Ack, se der står han! utbrast gossen, då hans ;ga i detsamma föll på sir Rowlands dystra getalt. Hvar är min mor ? tillade han och katade på riddaren en forskande blick. Er mor är död, inföll Wild, med snäsig röst. Död!n upprepade -gossen. Ack nej! nej! Ni säger så, bara för att skrämma mig, eller arra mig. Men jag tror er inte. Så omenskig han är, skulle han ändå inte vilja döda venne. Säg mig, sir Rowland, tillade han och närmade sig till riddaren; säg mig, om icke lenne man har talat osanning? Säg mig, att min mor ännu lefver, och gör sedan med mig vad ni behagar. Säg honom hvad han vill veta, sir Rowland, och gör sedan slut med honom, yttrade Jonahan med köld. Säg mig sanningen, jag ber er!, ropade Thanes. Ar hon i lifvet ?, Hon är död! svarade Trenchard, skakad af tridiga sinnesrörelser, och ur stånd att uthärda ossens förtviflade blick. Nå, har ni fått svar nu? yttrade Jonathan, ned ett grin, som hade varit värdigt djeflarnes urste. Min mor! min olyckliga mor! utropade Tha-!