som upplyste en mängd af de nedrigaste och vedervärdigaste ansigten, hvarpå någonsin dagens eller nattens ljus kastat sina strålar. De på natikrogen samlade gäster voro i sjelfva verket intet annat än tjufvar ; men tjufvar, som nästan uteslutande sysselsatte sig med att stjäla från fartyg, och således inskränkte sin verksamhet till hamnen och skeppsvarfven. De hade lika många benämningar som grader. Der fanns båtförare och pråmförare, tunga kavallerister och lätta kavallerister, akterjigare och bogsprötsmän, schauare, tunnbindare, lersnokar, gräfsvin och råttfångare — en art ohyra af vådligaste slag, som numera är genom Thamespolisens vaksamhet i det närmaste utrotad, men som på den tiden var i sitt högsta flor och utgjorde en ofantlig skara. Utom dessa, de egentliga tjufvarne, fanns här en hop andra personer, under särskilda benämningar, med hvilka de förre nödvändigt voro i ständig beröring, för afyttringen af det stulna, och hvilka sällan försummade att vara tillstädes vid deras lustbarheter och förströelser — n-cmligen: så kallade skeppsredare, trashandlare, proviantmästare, prislottköpare, matrospressare, och riktiga tjufgömmare af judiska nationen. De sistnämnde voro bland hela denna samling de som i sjelfva verket hade det mest skurkaktiga och motbjudsnde utsecnde. Ett eller två bord voro också upptagna af qvinnor, tjocka, feta, fränluktande madusor, med låga bredskyggiga hattar, guldringar på fingrarna samt korgar vid sidan; och ingen, som blott ett ögonblick fått afhöra dessa qvinnors plumpa språk och de grofva skymford de brukade mot hvarandra, skulle behöft underrättas, att de voro fiskmångelskor från Billingsgate. Nattkrogens nuvarande berrskarinna var ett fryntligt medelålders fruntimmer, nästan lika storväxt, och fullt ut lika högljudd; som de nyssnämnda fruarna från Billingsgate. Fru Spurling — ty det var hennes: namn — hade en liflg nötbrun by, nästan så mörk som en kreolska, och på öfra läppen en mustasch,som icke skulle missprydt den äldsta dragon i engelska kavalleriet. Denna raska dam hade va