nskoblod. För att kunna med framgång drifva denna handel, hade han förskaffat sig stående vittnen, hvilka alltid Voro tillreds att svära bort de personers lif, som hade ådragit sig hans misshag, eller dem han fann nödvändigt för sin egen säkerhet att undanrödja. : Det var ej underligt, att Trenchard, då han betraktade denne fruktansvärde man, kände i sitt sinne någon farhåga uppstiga. Troligen märkte också Jonathan, att han var föremål för en forskande blick; ty ban afskedade i hast sin tjenare och vände sig med eti hemskt småleende till riddaren. Ja så, ni tar milt konstkabinett i ögonsigte, sir Rowland ! yttrade han; det beundras också verkligen allmänt, och stundom af sådana personer, som sedermera sjelfva bidraga till: dess riktande — kal ha! Den här bufvudskålen, tillade han och pekade på en dödskalle, som låg i närmaste låde, tillhörde fordom Tom Sheppard, far till den der gossen, som jag nyss talte om. I skåpet här näst intill hänger repet, hvarmed han afrättades. Det skall bli min glädje, när jag en gång får öka samlingen med en viss annan hufvudskål och ett annst rep. Låt oss komma till saken, herrel, sade riddaren cch vände sg med afsky ifrån de påpekade minnesmärkens. Ja, låt oss komma till sakenv, svarade Jonathan med ett tvetydigt grin; ju förr ju hellre. Här är den öfverenskomna summan, sade Trenchard och kastade en plånbok på bordet; räkna den. Jonathans ögon gnistrade, under det han genomsåg bankonoterna. . Ni bar gifvit mig mer än jag skall ha, sir Rowlsnd,, yttrade han, efter att hafva två gånger räknat igenom sedlarna; eller också har jag glömt min räknekonst. Här är hundra pund för mycket. Behåll demp), sade Trenchard med högdragen min. Jag skall skrifva opp dem på er räkning, sir Rowlandp, svarade tjuftagaren med ett betydelsefullt småleende. Och nu skulle vi väl bege oss till Queenhithe, eller hur?