Aftonbladet – 17 september 1847, sida 2

ar. En gång var hon sinnad att gå till Wychsatan, för att begära råd och bistånd af herr Wood; men tankan på det mottagande, hon atan tvifvel skulle röna af hans hustru, afskräckte henne derifrån. Många andra utvägar framställde sig äfven för hennes bedröfvade sinne; men sedan hon gjort flera fåfänga försök att smyga sg obemärkt in på Myntets oraråde, öfvergaf hon alla dessa förslag. Ändtligen, en timma före dagbräckningen på andra dagen derefter — en söndag — begaf hon sig på hemvägen, sedan hon tillbragt fulla tjugufyra timmar att vaka vid ingången till jufvarnes fristad, och var så uttröttad, att hon med möda kunde hålla sig uppe. Det var en lång vandring, hon nu hade att göra, mödosam nog, äfven om hon icke förut haft strapatser att uthärda; men i det tillstånd af matthet, hvari hon nu befann sig, kunde hon svårligen komma ut dermed. I dagningen sågs hon ännu släpa sig fram på Harrow-vägen; men i afsigt att förkorta så mycket som möjligt sin vandring, valde hon närmaste genväg, och tog af öfver gräsmarken till höger. På det sättet hade hon redan passerat flera ängar, som nyss voro slagna, eller der höet ännu låg utbredt för att torkas, då hon, icke utan stor ansträngning, uppnådde, spetsen af-en kulle, Här kände .hon sig alldeles kraftlös, och blef tvungen att stannas för att söka någon hvila. Hon lade sig ned i höet, och sjönk genast i en djup och förfriskande sömn. Då hon vaknade, stod solen redan högt på himmelen. Det var en klar och vacker dag, så klar och så vacker, att till och med hennes bedröfvade bjerta fägnades deraf. Luften; som var uppfylld med den angenäma vällukten af det nyslagna gräset, genljudade af fåglarnas sång; de löfrika träden glänste i solskenet; hela naturen syntes fröjda sig; men det, som framför allt bidrog att lugna hennes djupt sårade själ, var den högtidliga stillhet, som i följd af sabbatens helgd herrskade i menniskornas boningar. Hvilken kontrast var det icke mellan det hänförande skådespel, hon nu betraktade, och