Aftonbladet – 16 september 1847, sida 3

02 2 SA SD EP EA MUSEN mötr. BLANDADE ÄPINER. ETT KARAKTERSDRAG. En betjentinträder och ötverlemnar åt en men af allvarsarst utseende, hvilken sedan kl. 3 på morgonen oafbrutet arbetat vid sitt skrifbord, ett bref af följande innehåll: Lik den gode Guden, hvars värdigaste tjenare ni är, har ni ett hjerta som alltid är en Joutiömlig källa af mildhet för de olyckliga. IOeh cerföre vänder sg en arm, beklagansvärd varelse till er. Ung och utan erfarenhet, lyssnade jag för fem måneder sedan till ord, åt hvilta jag aldrig borde hafva skänkt någon tro; men munnen som uitalade dem var skön, rösten var mild och förledande. En saften öfvergal jag Neapel, min fädernestad, som jag tyvärr aldrig skall åferse. Min mor har sannolikt förIbannat mig, när hon om morgonen fann sitt exr.da barns läger tomt. Jag kommer för att anropa Gud och er, bans värdigas!e tjenare på jorden, om förbarmand,. Jag önskade att under botöfningar få i kloster sluta mitt brottsliga 1f. Likasom den ångerfu:la Magdalena, vill jag begråta och djupt ångra hvad som skett. Giulietta.n Brevet bar synbara spår efter tårar, hvilka . under skrifningen fallit på detsamma. Presten vinkade åt betjenten, cch strax derpå steg, dold i en tät slöja, neapolitanskan darrande inför bonom. Frukta ingenting, min dotter,, sade med välvillig ton Herrsns tjenare, icke någon domare, utan srarare er andre far, hear låtit kalla er. Om ni känner en allverlig ånger öfver det förflutna, vill jag med glädje förlåta er. Lyft slöjan In Neapolitanskan lydde. Oaktadt tårarne och det på hennes ansigle starkt utpräglade själslidandet, var hon skön cch ångern gaf henne ett slags förklaradt utseende. Hon berättade nu böfvande sin historia: den var alla unga flckors, hvilka på pligtens och förnuftets bekostnad lyssna endast till bjertats röst och uppcffra hela ein framtid åt nycken af en förgänglig önskan, åt den berusande drömmen af en lidelsefull inbillningskraft. Synden som hon begått var stor och obotlig, men uppriktig ånger mildrade den. Mannen med den pröfvade skarpblicken insåg, så snart det onda var horom klart, äfven grunden dertill. Ynglinger, som hade förlört den olyckliga flickan, var, fastän brottslig, ändå icke helt och kållet fördömlig, ty ban tillhörde en förrväm fastän fattig familj, hvilken, likesom öfverbufvud hela den neapolitanska adeln, ej kunde öfvervipna fördomen mot en messllians och derföre aldrig skulle tillåta honom att gifta sig med en simpel borgardotter,, som väl hade en betydlig förmögenhet att boppas i arf, men tyvärr ingen titel och intet adelsbre!. Hvar bor ni, min dotter ? frågade med lifligt deltagande presten. Här i grannskapet, vid Corso.nAllena? Nej, Jag bor icke allenav, svarade flickan rodrande. Den vise, som ganska väl hade begripit detta nej, inföll hastigt: Ni älskar honom ? Mihända något mindre än Gud, men säkert mera än mig sjelf. Och ni har förtroende till mig? Mer än jag hade till min egen mor. Välan, ni skall icke återvända till Corso; ni blir genast beledsagad härifrån till ett kloster. Gråt der, och bed till Gud att han förlåter er synd! Gud förlåter allt, dåvi vända oss uppriktigt till honom., Och ni, min far?, Jag är blott en menniska och anser er äfven blott som sådan; jag har förlåtit er. : Fl ckan inträdde i klostret, stilla och undergifven en högre vilja. S nt på natten bultade någon på den lilla porten till ett hörnhus, som låg vid den stora, men nu tysta Corso. Den bultande, insvept i en gammal klädeskappa, frågade om signor Giusepnpe bodde här. En skön, högvext ung man, med ett värdigt intagande yttre, och hvars språt, hållning, och anletsdrag röjde adelsmannen, kom presten aktningsfullt till mötes. Ni heter Giuseppe?, frågade denne till den förres öfverraskning. Ja, min far. Ni älskar Giulietta? Hon är min afgud s Ni tror väl icke på flera gudar?, invände presten med allvarsam förebrående röst. Jag svär det, jag älskar henne för evigt. Och ni har trott er kunna göra henne lycklig ?n EN, om det också skulie kosta milt lif. Komma dessa ord från bjertat?, Ynglingen höjde eldigt den högra handens båda fingrar, beredd att svära. Betärk först noga hvåd ni lofvar! Du skall ej missbruka Herrans namn. Jog svär det vid min ära, ropade ynglingen lifligt, med fast, manlig röst, och grep dervid efter det stora gyllne krucifixet, som hängde på prestens bröst. Vid den korsfästes blod, j2g ljuger ickelp Presten sköt det åt honom med en mild, försoning förkunnande blick, och den bleknande italienaren böjde sig med vördnad djupt ned, och kysste det. Giuseppe, ni är en man, vill jag hoppas. Er ficka her varit hos mig och bett om slöjan. Klostret dela Santa Madonna-har af nåd upptagit dena boWärdiga i sitt sköte. Hon är nu vigd åt himlen. — RR RA 2 Te FT: Bu AR