Aftonbladet – 16 september 1847, sida 2

RYSKA SKALDER. (Ur Golowins bok om Ryssland.) Puschkin, Krylof och Gribojedof äro de tre värliga representanterna af den nyare ryska litteratuen. Alla tre hafva dött under loppet af den nuvarande regeringen. Gribojedof mördades i Persien, ler han beklädde en charge-daffaires-befattning; Puschkin föll i en duell 4836; Krylof afsomnade redligt, såsom han lefvat, åtnjutande, allmän högiktning. Hofvet föranstaltade en högtidlig begrafning för denna man, hvilken icke hade ställt detamma i skuggan. Krylof är den ryska Lafontaine, i detta namns iela betydelse och glans; han är den goda och re1a, den grundliga och satiriska fabeldiktaren, som emnar Chemnitzers och Ismailofs fabler långt efter ig, och hvars härmningar blott kunna jemnföras ned hans originalskapelser. Gribojedof har skrifvit ett mästerstycke: Olyckan tt äga förstånds. Man kunde i visst hänseende äga, att han öppnat stridsfältet för lustspel; men iet ärrättare att säga, att han tillslutit det, ty incn annan, hvarken före eller efter honom, har svingat sig upp till denna höjd. Han har med nämnle verk, så till sägandes, uttömt den ryska komedien; åtminstone för den period då sederna äro såjane han framställt dem, har han gjort något annat lustspel omöjligt. Han har så mästerligt uppfattat och återgifvit sina landsmäns förvridna beteenden, att han icke en gång lemnat snillet någon efterskörd öfrig. Detta får således vänta till dess Liden förändrat karaktererna och förstört likheten hos de Gribojedofska porträtten. För några af dem, hvilkas originaler varit sällsyntare, börjar redan likheten att utplånas, men hjelten i lustspelet har ännu ingenting förlorat af det intresse han inger. Det ryska snillets representant, den ryska litteraturens hufvud är Pusehkin. Lärd, af adel, inspirerad, förföljd — förenar han hos sig alla vilkor för framgång, och döden bortryckte honom midt under hans skönaste triumfer och i det ögonblick då han skulle blifva Rysslands stöd och fyrbåk, som han förut varit dess prydnad. Russlan och Ludmil!a var Puschkins första dikt; derefter följde: Fången i Caucasus, Zigenarne, pPultawea, Springbrunnen vid -Bakschisarai, De båda röfvarebröderna, Grefve Mulin,. — Fången i Caucasus är ett af hans bästa stycken, ehuruväl han sjelf alltid ansåg det för ett ungdomsverk. De många öfversättningarne deraf äro blott ett matt aftryck af originalet. Naturen — en af de skönaste i i verlden — naturen i Caucasus är der skildrad på det mest hänförande sätt, och en bergsbygdens dotters idla, jungfruliga kärlek förhärligar taflan. Man bör höra hennes känslofulla och ömma, vällustiga och kyska språk; man bör se benne slå i mjölk åt fåncen, affila hans kedjor, skänka honom friheten cech sjelf ensam qvarstanna. SEEN RESAS AT RER DESS SSE