Aftonbladet – 16 september 1847, sida 1

JACE SHEPPARD. ROMAN AF W. HARRISON AINSWORT II. Ni kan ej förstå mig, min fru; dach det ä väl för er, att ni icke kan det. Väl-igaad a himlen med en öm make, omgifven af allt som gör lifvet angenämt, kan ni ej göra er begrep; om de rysliga frestelser, hvarför nöd och elände blottställt mig. Ni har aldrig erfarit, hvad det vill siga, att vara utan föd., utan kläder, utan tak öfver hufvudet. Ni bar aldrig sett ett älskadt barn i era armar omkomma af hunger, utan något hopp om hjelp. Ni har aldrig funnit hvarje hjerta förhärdadt cmot er, aldrig hört hån och förbannelser från al!a läppar, aldrig mottagit beskymfningar och käppslag af hvarje hand. Jag har lidit allt detta. Nu skulle jag kunna motstå frestelsen; nu är jag stark till helsan, stark till sinnet — men då! Ack, min ru, det fins ögonblick — mörka ögonblick som beskugga en hel lefnad — för de arma husvilla varelser, som genomströfva gatorna, finns ögonblick då förnuftet är nästan alldeles nattbetäckt, då det icke är möjligt att lyssba till något annat än förtviflans hemska ingifvelser, och då sjelfva lasten antager, skepnad af dygd. Förlåt, min fru, hvad jag nu yttrat. Det är icke min afsigt alt förringa min brottslighet, ännu mindre att försvara den; men jag önskade ådagalägga för er, och dem som, likt er, haft den lyckan att vara förskonade från sådana pröfningar som jag — huru mycket sammanhang det är emellan eländet och brottet. Och ag försäkrar er, i följe af den öfvertygelse jag sjelf vunnit, att den qvinna, som faller, derföre att hon icke har nog styrka alt kämpa med lidandet, kan bättra sig, kan ångra sig och vinna förlåtelse, så väl som hon, hvars synder, ehuru många, blefvo henne förlåtna. Det gläder mig att höra er tala så, Johanna, yttrade Wood med djup rörelse, under det hans gon fylldes med tårar; soch det ger mig mer in tillräcklig ersättning för allt hvad jag gjort för er.n ) Se A. B. M 197—09242,