Aftonbladet – 16 september 1847, sida 1

ärdå herr Kneebone vore här för att beskydda miglo ; Om det är Jonathann, återtog Wood, så kan herr Kneebone skatta sig lycklig att han ej är Ihär. Han skulle fått göra nog att beskydda sig sjelf, utan att befatta sig med någon annan. Jag är riktigt rädd att gå och öppna porten. Jag är öfvertygad, att någonting har händt gosSarno Har Jonatban Wild varit här i dag?, frågade fru Sheppard med ångest. ; pDet har ban visst! svarade fru Wood; och Blueskin också. Det är inte längesedan de ha gått. Gud trösta oss! sådant väsen!, tillade hon, när klappandet förnyades ännu häftigare än förut. Då snickaren nu efter !ångt betänkande lemnade rummet, med sionet nedtryckt af aning om en olycka, hördes någon med lätta, snabba steg skynda utför trapporna; och innan han kunde hinna ropa för att hindra det, hade den klappande blifvit insläppt. når det herr Woods hus, min vackra miss?na frågade en irländsk nattväktares grofva stämma. Ja, det är det,, svarade Winifred; ,har ni någon underrättelse ifrån Thames Darrell?. Jo men, har jag så! svarade Terence; men Gud välsigne ert änglalika ansigte! hur kunde ni gissa det? Mår han bra? är han i säkerhet; kommer han tillbaka? ropade den lilla flickan, utan att svara på hans fråga. Han är i St, Giles rundhuss, svarade Terence; nen säg herr Wood, att jag är här med ett bud ifrån hans oäkta son, och uppehåll mig inte, mitt sockergryn, ty ingen minut är att förlora, om den stackars gossen skall kunna räddas ur den stora tjufven och tjuftagaren Jonathan Wilds klor.n Snickaren, som hade hört hvart ort af detia samtal, visade sig nu; och sedan han af Terence erhållit alla underrättelser, som denne kunde meddela, rörande Thames vidliga belägenhet, förklarade han sig färdig att genast begifva sig till St. Giles, och sprang tillbaka in i rummet för att hemta sin hatt och käpp. Här