Aftonbladet – 16 september 1847, sida 1

till någon vidare misshällighet mellan er oct min välgörare, vill jag lemna London och dess grannskap för alltid. Ja, gör det, kära nin, sade fru Wood, och tag er son med er. Min son! upprepade enkan, med darrande röst. Ja, er son, min fru. OM ni kan göra något godt af honom, vore väl; det är mer än vi äro i stånd att göra. Det vore önskligt, om vi kunde bli af med honom, ty en lättjefullare, oduglisare, mer förderfvad varelse har aldrig stigit öfver tröskeln i detta hus. Är det sannt, herre? ropade fru Sheppard och såg på Wood med förfärad blick. Jag vet att ni ej vill bedraga mig. År Jack verkligen sådan som fru Wood b.skrifver honom ? Han är icke alldeles så bra, som jag skulle önska han vore, Jobannar, svarade snickaren ned tydlig motsträfvighet. Men en ostyrig fåle blir ofia den bästa bäst. Jag hoppas, att han bältrar sig, zAldrig! sade fru Wood. Han kommer allrig alt bättra sig. Han har redan gått för ångt på den onda vägen. Röfvare och fickjufvar äro hans dagliga sällskap. Röfvare och tjufvar! utropade fru Sheppard, setagen al fasa. Jonatban Wild och Blucskin ha fått honom sina händer,, fortfor fru Wood. Omöjligt! utropade enkan med vilda blickar. O.a ni tviflar på hvad jag sägers, yttrade nickarfrun kallt, så fråga herr Wood.n Jag är säker, alt ni icke säger detsamma, ierr Woodn, framstammade enkan och fästade väfvande sina ögon på snickaren; jag är öfverygad, att ni vederlägger dessa förfärliga ord. Jag skulle önska, Johanna, att jag kunde det, varade han med sorgsen min. Fru Sheppard släppte sin korg i golfvet. Min son! mumlade hon, och vred sina hänler på det ömkansvärdaste sätt; min son i umänge med tjufvar! Min son under Jonathan Wilds ledning! Det är inte möjligt. Hvarför inte? återtog fru Wood i en smälande ton, Er sons far var ju en tjuf; och