Den lilla flickan försökte ej att göra någon vidare invändning, utan lade blomsierbuketien illbaka i korgen, hvarpå hon brast i tårar och sick ut. . Fru Sheppard, som med djup ledsnad var vittne till deta uppträde, kastade en rädd blick på Wood, liksom hon hade väntat att han skulle sifva någon vink hur hon borde förhålla sig. Men då hon ingen sådan erhöll, emedan snicaren var för mycket upprörd för att gifva akt på henne, fördristade hon sig att yttra den farnåga, att hon tilläfventyrs kom olägligt. Olägligt! upprepade fru Wood; pja, det kan ni vara säker på! Jag undrar hur ni kan våga visa ert ansigte här i huset, slyna? Jag trodde ni hade tillsagt, min fru, att jag skulle komma in, svarade enkan, med ödmjuk ton. J2, det har jag gjort, återtog fru Wood; jag ville se huru långt ni skulle kunna drifva er oförskämdhet., Jag är mycket ledsen om jag, emot min vilja, förolämpat någon här, sade enkan och kastade återigen en bedjande blick på Wood. Stå inte och vexla blickar med honom midt för mina ögon!, skrek fru Wood; pjag tänker inte tåla en sådan oförskämdhet. Se på mig och svara mig på en fråga. Men kom bara ihåg: inga undflykter! intet annat än rena sanningen kan ställa mig tillfreds. Fra Sheppard upplyfte sina ögen och fästade dem på frågerskan. VÄr ni icke mät. ess åt den der menniskan?, frågade fru Wood, med en blick som var ömnad att krossa i stoftet bennes förmenta rival.