hans bistånd skulle jag varit förlorad, både till kropp och själ. Han har varit en far för mig och mitt barn. Det sista har jag aldrig betviflat, min fru, det kan jag försikra er,, anmärkte fru Wood. Ni ytirade nyss, att den qvinna, som en gång begått ett felsteg, aldrig kan förbättras. Men ni irrar er, min fru. Det förhåller sig icke så. Den arma varelse, som, drifven af förtviflan, begår ett brott, hvarför hennes själ bär afsky, är hvarken ur stånd till böttring eller utan bopp om förlåtelse. Jag bar lidit — jag har syndat — jag har ångrat. Och fastän hvarken samvetsfrid eller oskuld någonsin kunna återvinnas, fastän inga tårar kunna försona min skuld, och ingen sorg utplåna in blygd, så vet jag åtminstone atl min ånger ör uppriktig, och jag misströstar ej om förlåtelse för mina fel. Mycket vackert taladt! utropade fru Wood med: förakt. (Fertså g RS See 47 — Jenny LinD. Det är förut i förbigående omnämndt att direktören vid Henres Majs teater i London, hr Lumley, gjort Jenny Lind en äreskänk af en stor silfverpjes. Den beskrifves i de engelska bladen såsom ett ganska dyrbart konstverk och rent silfver dels matt och dels poleradt, och består af en kolonn omvirad med lager, vid hvars fot sitta tre draperade bilder, föreställande Tragedien, Komedien och Musiken; ofvanpå kolonnen står en figur föreställande snillet. Kolonnen är nära tre fot hög. På piedestalen äro graverade dagen af sångerskans ankomst till England, den 47 April 4847 och den 4 Maj 1847, då hon första gången uppträdde, samt en inskrift att skänken är gifven såsom en gärd af vördnad för henpes snille och ädla egsnskaper, hvilka förvärfvat henne Englands enthusiastiska beundrar.