Fr. Herrskade icke vid denna tid fullkomligt godt förstånd mellan hertiginnan och hennes man? — Sv. Nej, min herre; den guvernant, som företrädt mig, underrättade mig att det ofta var tvistigheter mellan herr och fru de Praslin och anbefalide mig störs!a varsamhet i afseende på dem. Fr. Har ni verkligen iakttagit denna varsamhet? — Sv. Under en lång tid var det icke af nöden, ty jag lefde med barnen isolerad i huset; jag såg inter. Fr. När började detta förhållande att upphöra? — Sv. När flickorna började exa till, närmade sig fadren åem oftare och följaktligen äfven mir, eraedan jag ick2 lemnade cem. Fru de Praslin höll sig ifrån dem, ty hon tog emot mycket folk i Paris och vistades hos sin fader; och på landet drog hon sig ofta tillbaka på sina rum och lefde för sig sjelf; hon spisade ofta ensam. Jag misstänkte, att detta kom afnågot förhållande mellan henne och hr de Praslin, hvilket jag icke kände. Fr. Tvingade ni er icke, att imedlertid, Iikmätigt er pligt, så mycket möjligt var söka närma modrens och döttrarnes hjertan och sinnen till hvarandra? — Sv. Jag försökte fl ra gånger att härom tala med madame de Praslin, men hon ville aldrig ge mig del sf hennes afsigter med barnen. Hon lät mig veta, att hon icke gillade den riktning, som hr de Praslin gilvit åt undervisningen och studierns, men att hon lofvat honom att helt och hållet åt honom öfver!emna barnens ledning, så linge deras uppfostr2n påstod. Aldrig gjorde hon en fråga om någon af hennes döttrars moral eller begrepp; aldrig gaf hon mig någon instruktion som rörde dem, om icke i några detaljer, som hörde till toiletten. Aldrig sökte hon fästa barnen vid sig; hon talade högst sällan vid dem. Då vi voro ensamme, hölls samtalet vanligtvis blott emellan henne och mig öfver frågor rörande litteraturen, i hvilka barnen, i anseende till sin ålder och bildningsgrad, icke kunde deltaga. Dessa samtal tröttade barnen och gjorde att de önskade blifva ensamma med mig, som då var bättre efter deras önskan. De fruktade mycket sin moder, men de visade sig alltid undergifna och fulla af vördnad för henne. Fr. Har ni icke märkt mer än en gång, att detta hertiginnans förhållande till sina barn, denna nästan fullkomliga afskiljdhet, hvari hon hölls från allt som angick dem, hade blifvit mycket plågsam för henne och orsak till misssämja mellan henne och hr de Praslin? — Sv. Jag tror tvärtom, på själ och samvete, att hertiginnan vid denna tid var mycket mer upptagen af sina tankar på hertigen, än på hennes unga barn, dem hon knappt såg och dem hen aflägsnade då fadren var närvarande, för att få vara ensam med honom, eller från hvilka hon frivilligt höll sig aflägsnad, då herr de Praslin icke var der, för att sk. ffa sig ett vapen mot honom i de förebråelser hon gjorde honom, öfver det sätt, hvarpå ban styrde och ställde inom deras hus. I början ville aldrig hertiginnan, då vi voro på landet, göra en promened tillsammans med oss; sedan ändrade hon sig. Då hr de Praslin lekte med barnen och derunder endast gaf korta svear på de frågor hon oupphörligt ställde till honom, för att draga uppmärksamheten på henne, lemnade hon vanligtvis rummet, i det hon på ett mycket tydligt sätt uttryckte en retad afund öfver den uppmärksamhet, som hr de Praslin lenfnade åt hennes barn framför benne; barnen hade tidigt märkt denna känsla och blifvit intagna af ett slags retlighet mot deras moder, och med den oskyldiga elakkLet, som barn stundom ega, låtsat trotsa denna känsla genom att visa en ännu större ömhet för fadren och jemt bålla sig omkripg honom; och jag, som såg det verkliga onda detta slags strid verkade hos barnen, jag egde imedlertid icke förmåga att ständigt hindra följderna. Sedermera bar mihända den utomordentliga tillgifvenhet, jag fattat för barnen, hindrat mig alt vara fullkomligt opartisk i de frågor, som hvar dag förnysde sig; jag kunde icke söka att till bertiginnan närma dem, som hon hvarje dag med vilja eller åtminstone af mycken oförsigtighet aflägsnade ifrån sig. Fr. Uti allt hvad ni säger söker ni bestämdt att kasta all skuld på madame de Prsaslin; imedlertid borde den förskräckliga ketestrofen, som slutat hennes lif, göra er mer sparsam i ert sätt att döma. Efter det sätt, hvarpå ni talar, är det tillåtet att betvifla, att ni gjort allt hvad ni bordt, för att göra slut på ett så svårt förhållande och att till deras moder återföra barnen, till hvilkas kärlek hon hade så stora rättigheter och öfver hvilka ni tyckts utöfva en nästan absolut myndighet; beviset på denna myndighet har man i edra egna och deras bref; det är således tillåtet att tro, det ni på långt när icke uppfört er så, som ni under dessa olyckliga förhållanden bordt göra. — Sv. Jag skulle ej för allt i verlden vilja, att man anklagade mig för att hafva felat emot vördnaden för hertiginnan de Praslins minne; men ni har frågat mig om sanningen, och jag är skyldig att säga den hel och hållen: jag anklagar icke hennes bjerta eller hennes känslor, men hennes karakter, för ögonblicket retlig och svår, hvilket gjorde henne oförmögen att uppfostra så många barn, till ålder, lynne och karakter henne fullkomligt motsatta. Hon egde icke, hvarken i sin ömhet för dem den häpvgifvenhet eller den lätthet, som intager ungdomens bjertan; lättretlig i emåsaker, der det fordrades fördragsamhet, visade hon sig tvärtom, till en godtgörelse för denna onödiga stränghet, alltför svag då omständigheterna fordrat, att modren bordt vara sträng. Det var detta förhållande, som föranledt hr de Praslin ätt fordra en fullkomligen afskiljd uppfostran för barnen. Men hans vana att ofta vistas hemma och det behag han fann i sina döttrars sällskap, gjorde att han småningom blef efterlåten för detta afskilda uppfostringssystem. Fru de Praslin blef uppretad deröfver; ty dittills bade hon, utan någon synbar svårighet, varit undergifven den en gång antegna ordningen. Redan vid mitt inträde i huset hade hon gifvit mig tillkänna, att det skulle så vara och att hon skulle TOP ST TUI SNRR