Jag är inte mätress åt någon menniskax, svarade enkan, i det hon rodnade ända upp till linningarne, men bibehöll icke desto mindre sitt blygsamma skick och sin ödmjuka ton. Ni ljuger! skrek fru Wood. ,Jag är för väl underrätiad om era förhållanden, för att tro er. Lastbara qvinnor bältra sig aldrig. Han der har sjelf berättat mig så mycket om er... Min bästa vän!, afbröt Wood henne, pför Guds skull... .n Jag vill talan, skrek hans hustru, utan att göra minsta afseende på hans bön; jag vill säga denna föraktliga varelse hvad jag vet om henne, — och hvad jag tänker om henne.n Inte nu, min söta vän, inte nu,, bad Wood. Jo, just nun, återtog den i raseri bragta frun. Kanbända återfinner jag aldrig något så lägligt tillfälle. Hon har sUtbittills varit D03 slug att hålla sig undan för mig, och jag tviflar ingalunda att hon hädaneft.r lirer akta sig att någonsin mer komma för mina ögon.n Det var jag skull till, min sötaste vänv, anmärkte snickaren; j2g var alltid rädd, att, om ni fick se henne, skulle der bli ett sådant uppträde, som nu ägt rum. Hör mig, min fru, jag ber er sade fru Sheppard; om ni behagar hemsöka någon med er vrede, så låt den utbryta emot mig, och icke mot er förträffliga make, hvars enda fel ör att hafva öfvat barmhertighet mot ett så ovärdigt föremål, som jag är. Ja, i sanning ovärdigt! yttrade fru Wood med hånfull min. Jag är skyldig honom sallt, fortfor enkan, psjeifva lifvet — ja, mer än lifvet, — ty utan