Aftonbladet – 13 september 1847, sida 3

(Insändt.) S:t Barthelemy den 11 Juli 1847. Oaktadt den härdigaste torka, som i mannaminne egt rum, hela etta år förhärjat vår ö, så att betesmarkerna äro i svartbruna som Schönborgska huset på söder, och undradetals kreatur stupat af svält, samt sötpota-l. isen kostar 4 silfverstyfver (2 sk, rgs) stycket, hafa likväl årets vapenöfningar icke serskildt blifvit! ställda, och trots lifsmedlens dyrhet firades den Juli med lustläger och middag hos guvernören, om dertill inbjudit funktionärerne. Lägret var säreles lockande. Armeerne voro förträffligt uppställe för en skiftesrik batalj, och rörelserna leddes ned lika mycken fintlighet å ena sidan, som lediget och styrka å den andra. Först blef det naturgtvis mellan förposterna en liten skärmytsling, som makade en och annan nog bitter, men ingen egent-l. ig drabbning kunde ske förr än man passerat ett! räsk kalladt soppan. Då uppmarscherade bums jen tappra madeira-divisionen med bordeaux-regenentet till reserv, och möttes flinkt af de förenadel. hen-och mosel-armåöerne, hvilka slutligen med nycken — spillan måste rymma fältet, då det oenotståndliga champagne-artilleriet började spela i jeras flanker. Reträtten var likväl lika hedrande somj. n seger, ty den betäcktes af deras lätta hochheimeravalleri och en jägarkedja afjohannisbergska skarpkyttar, hvilka insmögo sig midt ibland kanonernal ch för sin oförskräckthet vunno allmän beundran. ed ett ord: hela lustlägret var förtjusande! — Än niddagen då? Jo, nöjet var kock och glädjen munkänk, och anrätltningarne anstodo dem båda! Och lömmande att Ni i Sverge alltid äro 3 timmar älre än Vi i Vestindien, och, af fruktan att få för nycken upplysning, låta solen gå ned 5 timmar för idigt, inbillade vi oss nu att vi gemensamt med er ch på samma gång som ni firade den 4 Juli, fastn ni redan slumrat en timma på den 5:te. Under dra snarkningar hurrade vi som bäst och hjertliast; och när hanen hos er gol första resan, tömde i en skål för dagens hjelte, för konung och fosterand, hvilkas oskiljaktighet och innerliga förening alangfullt utvecklades i ett tal, hvars appendix, i jettrar klädt, följer härjemte: Kring Skandiens blomstrande dalar Ett skallande jubel nu far: I gröngräs, i tält och i salar, Man tanden från tungan nu tar. Å Ladugårdsgärdet hvad hvimmel Af stormande Gula och Blå! Men under Vestindiens himmel Har Sverge ju söner också! De tyckas väl nästan förskjutne Från modrens omhuldande barm; Men hålla vi lederna slutne, Nog ger hon oss åter sin arm. Barthelemys brännheta klippor Förtorka dock känslorna ej: Som floder bland gullvif och sippor, Så vårfriska flöda de — hej! De hafva sin källa i norden Bland Skandiens isiga fjell; Men eldiga vinet å borden Har värmt dem betydligt i qväll. Och högt mot den kyliga zonen — Sitt älskade ursprung och mål — De svalla: vid konungathronen Sin guldsand de strö i en — skål. Långt lif åt kung Oscar! Och lycka Uti hans konungsliga värf Att alla vingpennorna rycka Från Örnen, som blifvit för djerf! Att forma ånyo sitt rike, Af upplysta samfund en typ, Som snart skulle sakna sin like, Om rensadt från smilande kryp! Att bilda en här utaf hjeltar På stridens och frihetens fält: En här, hvilken ärofullt tältar, Så hemma som nedanom Bält! Att framtrolla draken Ellida Med ungar till tusendetal, Som hurtigt på böljorna rida Då vinden till flygt är för skral! Att odla det tacksamma gärdet, Hvars hälft uti träde är lagd: — Uppfostrans jag menar — och värdet Af skörden skall löna hans bragd! Ubg.