Aftonbladet – 13 september 1847, sida 1

pande bjeita. Nu är jag lycklig! oulsägligt lyeklig!D Under detta rörende uppträde hade en förändring föregålt med sir Ruwland, och han bösjade till bälften årgra hvad han gjort. Nu ken ni ej längre vägra alt säga mig namnet på denne yngliags far, Alivar, yttrade han. Jag vågar ej, Rowlands, svarade hon. Jag kan ej bryta mina ed. Men jag vill anförtro det åt fader Spencer, och han skall säga er det, när jag ej mera är till. Drag undan den der gsrdinen, min älskling, tillade. hon med sina blickar oaflåtligt fästade på Thames, så att jag må kunna se er bittre. .Gossen lydde henne. Hal utropade han och sprang tillbaka, då han upptöeste bakom gardinen Jonathan Wild. Var tystlb sade Jonathan med en hotande hviskning. pHvad var det ni såg ? frågade lady Trafford. Min fiende, svarade h-nnes son. Er fiende! upprepade hon, missförstående bans mening. Sir Rowland är er morbror; han skall bli er beskyddare; han skall försvara er mot hvem som helst. Vill ni icke det, min bror?a Lofval, sade en djup röst i Trenchards öra. Man vill döda mig, ropade Thames. Det är en person i detta rum, som syftar efter mitt Nif. Omöjligt! svarade hans mor. Se då hvilka fjättrar jag bärls ropade Thames och höll fram sina med bandklöfvar hopfästade händer. Dessa bojor ha blifvit mig påsatta efter min morbrors befallning.n pHa! skrek lady Trafford och föll ned igen på silt läger. Intet ögonblick är alt förloran, hviskade Jonathan åt Trenchard. Hans lif — eller ert?n Ingen skall hädanef.er göra er något ondt, min älskade gossen, sade lady Trafford. Er morbror måste beskydda er. Det blir hans egen fördel att göra det. Han kommer att bero af er.