Aftonbladet – 13 september 1847, sida 1

Ja, här! upprepade hennes bror. Men lugna er, dyrase syster; detta möte blir eljest för mycket upprörande i er närvarande belä enhet. ,Jeg är lugn, alldeleslugn, Rowland,, svarade hon, med läppar hvilkas darrande rörelse motsade hennes ord. Historien om hans död var således falsk. Jag visste det nog. Jag var säker på, att ni ej kunde ha hjerta att mörda ett barn — ett oskyldigt barn. Må Gud förlåta er! Ja, i sanning, må Han förlåta miglhh sade Trenchard och korsade sig med andäktig min: imen min skuld är lika stor, lika tryckande, fastän ert barn undgick sitt öde. Denna hand off-ade honom åt döden, men en annan hand utsricktes och räddade honom. Barnet blef frälsadt ur sn våta graf af en bederlig handtverkare, som sedan har uppfostrat honom som sin egen son ,Viälsignad vare den mannen!, utropade lady Trafford och knäppte ihop sina händer med brinnande andakt. Men uppehåll mig icke ngre med onödigt tal. Hvart ögonblick är nu för mig en menniskoålder. Låt mig se mitt barn, om han verkligen är här! pBetrakta honom! svarade Trenchard, i det han tog Tbames (som hade varit ett stumt men djupt deltagande vittne till föregående uppträde) vid handen, och förde honom fram till sin mor. Hal, utropade lady Trafford och ansträngde alla sina krafter för att resa sig upp. Min syn är för svag. Låt mig få mera ljus, på det jag må kunna se honom. Jan, skrek hon till, det är hans fars drag! Det är ban! Det är min sonlx Moder!,. ropade Thames; vär ni verkligen min mor ? : Jag är er mor, er verkliga mor! min egen söta gossel, snyftade hon och tryckte honom ömt till sitt bröst. O Gud! att jag skall se er i sådant tillstånd! ropade Thames, med tårar af djup bedröfvelse. Gråt icke, min älskling! svarade modern och drog honom ännu närmare till sitt klap