Aftonbladet – 13 september 1847, sida 1

väl snart öfver. Det kan inte räcka länge. Så styf nacke dockan har, så tvingar jag henne ändå att dansa när jag behagar, bara jag drar på strängarna Sir Rowland kastade sig under tiden på knä bredvid sia systers läger, och, omfattande hennes stelnade fingrar med sina ena, bönföll han de mest brinnande ordalag om hennes förlåtelse. I några minuter tycktes hon knappt hafva medvetande af hans närvaro. Men sedan fru Norris gifvit henne några styrkande medel, började hon något litet återhemta sig. Rowlandp, sade hon med svag röst; jag har icke många minuter qvar. Hvar är fader Spencer? Jag måste tala med honom; jag vill begära aflösning. Jag har någonting som trycker tungt på mitt sinne. Sir Rowlands blick mörknade. Jag har skickat efter honom, Alivan, svarade han; han skall snart vara här, äfvensom edra vanliga läkare. De äro öfverflödigan, yttrade hon. Ingen läkarekonst kan numera rädda mitt 1f Alskade systerl...) . Jag skulle dö nöjd, om j2g kunde få se milt barn. Var då lugn, Aliva. Ni skäll få se honom ! Ni gäckar mig, Rowland. Det är inte rätt att skämta vid ett sådant tillfälle som detta. Jag svär vid himlen, att j.g icke bedrager er, Alivan, sade riddaren med högtidlig ton. ,Lemna oss, fru Norris, och kom ej tillbaka, förrän fader Spencer är här. : Mylady ..., svarade Norris tvekande. Gå!n sade lady Trafford; det är den sista tjenst jag af er hegär.n . Och hennes trogna kammarjungfru giek, ba dande i tårar. De andra tjenarinnorna följde efter. Jonathan gömde sig bakom en gardin. Rowland,, sade lady Trafford och betraktade honom,med en blick af outsäglig ångest; ni har försäkrat mig, att jag skulle få se min son. Hvar är han? I detta rump, svarade riddaren. Här?) skrek lady Trafford.