Aftonbladet – 13 september 1847, sida 1

sir Rowwland,, tillade han, medan Charcam skyndade att efterkomma hans befallning. sIimlen kar beslutit anpnorlundan, svarade riddaren modfåld. Jag böjer mig under ödets vilja.n Böj er und.r ingenting, sade Wild, som ville försöka att ingitva honom nytt mod; helst då edra planer och företag lyckas. Menniskans öde är alltid i hennes egna bänder. Ni blir er systersons bödel, eller också blir han er. Befria er från den der svagheten som förlamar er kraft. Nästa timma upphöjer er, eller rossar er för alliid. Gå till er syster, och leiana henne inte, förrän allt är förbi. Anförtro det öfriga åt mig. Sir Rowland tog obeslutsam några steg åt dörren, men bäfvade tillbaka för det sorgliga uppträde som, nu visade sig. Det var hans syster, som ett par af hennes tjenarinnor buro på sina armar in uti hans rum, och som tydligen befann sig på sitt yttersta. Fru Norris, gråtande och vridande sira händer, gick förut och beredde plats på en soffa, der den olyckliga ladyn sakta nedlades. Just i samma ögenblick kom äfven Charcam, som tycktes af de sista händelserna ha blifvit alldeles förvirrad, och släpade in Thames i rummet, sålunda bokstafligen åtlydande Jonatbans befallning. Jock Sheppard deremot hade han lemnat utanföre i den rödskäggiga judens vård. Död och helfvete! mumlade Wild mellan tänderna. Sidan vanveltig menniska! han förderfvar alltihop med sin dumhet. För gossen på ögonblicket bort igen., Med dessa ord skyndade han emot Chaream och vinkade åt bonom alt vända om. Nej, låt honom bli qvars, sade Trenchard. Som ni behagar, sir Rowlandn, sado Jonathan med låtsad ,liknöjdhet; men jag tänker inte jaga villebrådet för att låta en annan äta opp det. Lita på det. Då han imedlertid sig, alt intet afseende gjordes på hans invändning, drog han sig åt sidan, med armarna i kors öfver bröstet, och mumlade för sig sjelf: De der gellerna gå