Aftonbladet – 11 september 1847, sida 3

vore det inte det, att rödja ur väger en si lofvande yngling ? Djefvul! utbrast riddaren med vredgad upp syn. Ge mig hit papperet! Jonathan tog hastigt fram dokumentet och räckte det jemte en penna åt riddaren, som utan tvekan sat:e sitt namn derunder. Om jag är en djefvul,, anmärkte Wild, som visst folk påstår, och jag nästan sjelf är färdig att tro, så bör ni likväl erkänna, att jag så vida är olik det allmänt antagna begreppet om ärkefienden, att jag troget uppfyller deras vilja, som anförtro sina själar i min vård.n För bort gossen då,, sade Trenehard; hans blick tar all styrka och mod ifrån mig. Hvad är jag anklagad, för? frågade Thames, som i början he2de synts mycket förskräckt, men nu ålerhemlat sitt mod. För tjufnad! svarade Jonathan med dundrande röst, och vände sig hastigt emot honom. Ni är anklagad att hafva hjelpt er kamrat, Jack Sheppard, att stjäla åtskilliga saker af värde ur ett juvelskrin, som tillhör lady Trafford. — Ahalv fortfor han och tog fram en liten silfver taf, som ban alltid bar på sig, jag ser att ni: blir förskräckt. Bekänn på ögonblicket, annars skall sjutton millioner djeflar annavima er! Ner på era knän, pojke, och be om nåd! Sir Rowland kan ännu frälsa er från galgen. Jag har ingenting att bekänna, och ingenting att be om förlåtelse för,, svarade Thames modigt. Jag har intet ondt gjort. Är det ni, som är angilvare? Det är jag,, sade Jonathan; Sar ni någonting att anföra till ert försvar? Bara det,, svarade Toames, att anklagelsen är falsk och gjord utaf ilska, och att ingen vet det bättre än just ni.n ZAr det allisammans?, frågade Wild. Kom hit, min gunstig herre! jag skall visitera er. Ni stal! lita bli det,, svsrade Thames, och, I det han plötsligt ryckte sig lös från CharBam, sprang han fram till riddaren och kastade g för hans fötter. Hör mig, sir Rowland! ropade han; jag är oskyldig. Jag har ingening stulit. Denne man — denne Jonathan Wild, som jag såg för:ta gången för knappt en