LH — Svenska Minerva gör sig i dag mycket besvär med att deducera huruledes Dagl. Allehanaa och Aftonbladet söka hindra end-ägt och förtroende mellan Bondeoch Prestestånden,. Detta pastående är påtagligen blott en fint af Minerva. Hvad som hindrar endrägten och förtroendet emellan de omtalade b-gge stånden, är i sig sjelf ganska klart. Si länge nemligen, ett så stort antal ledamöter af presteståndet framförallt på riksdagarna, men äfven, när det möjligen passar sig, utanföre desamma, arbeta hufvudsakligen för sitt eget stånds fördelar och intressen, samt motverka tidens andutveckling och folke!s genom bondeståndet u:tfyckta önskningar, så är det både begripligt och förlåtligt, att bondeståndet, och i sällskap dermed sikert ganska många sf borgarståndet, som af naturliga grunder hafva en lika fosterländsk tendens, icke i dessa prester se någon synnerlig välsignelse för folk och land hvarken i religiös eller social väg. Denna brist på endrägt och förtroende är också lika gammal, som den nyssnämnda orsaken derför går långt tillbakg, Huru ofta ser ej landimannen i sin så kallade själasörjare blott en person, nitisk att iakttaga sina ekonomiska fördelar inom försaralingen, men som för allmogens både andliga och verldsliga tillstånd visar sig temligen likgiltig; en person, som ej efterfrågar fo!kuppfostran eller allmogens andliga och moraliska förkofran, men städse under namnet kyrkan, har i sigte bibebållandet af sin hierarkiska myndighet. Om någonting gör bondeståndet mindre vänligt stämdt emot presteståndet, så är det just detta; hvilket ej afojelpes genom några deklamationer mot tidningarna, som visserligen afslöja det ond2, men icke utgöra dess orsak.