Aftonbladet – 11 september 1847, sida 1

Detta är af vigt fir mig, ty jag får himd, utan att det kostar mig något. För öfrigt är tusen pund en småsat, när det gäller att Db fria er från en pretendent, som skulle beröfva er bundratusen. Hvad säger ni? hör jag rätt?, frågade Trenchard med hbiftig förskräckelse. Visserligez., svarade Jonathan med den fullkomligaste köld. Jag åager mig att befria er från gossen. Det utgör en delaf vår öfverenskommelse.n Lefver hin? stsmmade riddaren. U:an tvifvels, svarade Wild; ban icke allenast Iefver, utan kommer efter all sannolikhet alt lefva länge, om ej vi klippa af lifstråden. Sir Rowland fattade en stol för att ej falla, och strök sig med banden öfver pannan, der stora svettdroppar framträngde. Det tycks som underräitelsen vöre oväntad för er, sir Rowland, förtfor Jonathan. Jag trodde likväl, att jag bade förklarat mig tydligt nog. Det är väl få menniskor, som icke skulle gissat straxt hvad jag mente. Det var således icke en dröm! utbrast riddaren med ihålig stämma, och liksom talande för sig sjelf. Jag såg dem på plattformen nedanför bron — både barnet och dess räddare. De blefvo således icke ibjelslagne af det nedfallande taket, icke nedstörtade i den brusande strömmen! de räddade sig, liksom jag blef räddad. O Gud! jag har insöft mig iden tron, att gossen var omkommen — och nu förverkligas mina värsta farhågor — han lefver! Ja, hittillsl yttrade Jonathan med rysvråt eftertryck. Jag kan icke — vågar icke göra honom något ondt! återtog Trenchard med förvirrad blick, och sjönk, liksom förlamad, ned på en stol. Jonathan skrattade föraktigt. 5 Lemna honom åt mig,, sade han, så lofvar jag att han icke skall oroa er vidare.,