Aftonbladet – 11 september 1847, sida 1

gålt segraude derifrån. Jag bär ännu märken efter flera sådana, fortfor han, i det han tog al sig peruken och visade en kal hjessa, betöck! med ärr och silfverplättar. Detta sår,, til:ade han, i det ban pekade på en af de större skrimorna, fick jag af Tom Tburlands hirschfängare, då jag grep honom såsom anklagad för mordet på mistress Knap. Denuvza silfverklump; som skulle vara tillräcklig att snka ihop en kaffekanna, tjenar att fylla en öppning, som är gjord :af Will Colthurst, den der bofven som röfvade herr Hearl på FHounslow-heden. Jag tog honom I:kväl, sedan han hade huggit mig. Denna skåra är ett verk af Jack Parrot, äfven kallad Jack Förkro siren, som bröt sig in i biskopens af Norwich palat:. Jack var en lustig ture, som höll sig väl, icke all nast med Ilens Högvördighets bästa bourgogne, utan äfven med dess favorit-hushål!erska. Biskopen gaf honom l:kväl en lexa, för att visa bonom huru farligt det är att lägga sig i kyrkens affärer; han lät honsm dansa i Tyburn. Det finns icke en skråma här, som ej har sin historia. Den enda olägenhet jag känner af min sönderhuggna skalle, är att jag kan dricka så litet. Men det är en svaghet, som många friskare hufvuden än milt ha med mig gemensam. Den hårdaste kamp jag någonsin varit uti, var l.kväl med en qvinna — Sally Wells — söm blef sedermera straffad för bodtjunad. Hon anföll mig först med en förskärareknif, och då jag tog den ifrån henne, bet den djefvulen utaf två fingrar på min venstra hand. Ni ser således, att jag har aldrig tvekat, och jag skall aldrig tveka att blottställa mitt lif, så snart någonting kan dermed vinnas. Min profession har härdat mig. Med dessa ord satte han helt kallt peruken på sig. Hvad är er afsigt med detta samtal, herr Wild? hvad väntar ni för fördel derutaf?y frå